Eftertankar till Bränn alla mina brev
Boken Bränn alla mina brev får mig att tänka på min egen historia. Med en far som då och då gick in i en hotfull tystnad, när inte allt gick som han tänkt sig. Hans tystnad kunde vara i några dagar eller till och med en vecka. Familjen gick då gå på tå, rädda för vad som kunde ske. Ofta hände inget mer än denna plågsamma tystnad, men då den klingade av kändes det som en ofantlig lättnad. Mamma vågade inte konfrontera denna inbitna tystnad, rädd för vad som kunde komma ut av den, säkert tänkte hon på mig och min bror också. Vad som låg bakom denna tystnad vet jag inte och försökte heller aldrig ta reda på. För det mesta var ju min far en omtänksam och snäll människa som månade om familjen. Dock har jag upptäckt att jag själv reagerade på ett liknande sätt, då konflikter inträffade i familjen. Jag kunde tystna och ibland ge mig iväg och ut och vara borta i timmar, sitta på ett fik eller vandra i naturen. Då fick familjen sitta där med ovissheten och känna det som ett slags straff att jag gett mig av. Med tiden har detta beteende klingat av och kanske har det hjälpt att min hustru vid sådana tillfällen påpekat att nu beter du dig som din far. Det har fått mig att tänka efter och försöka ändra på det hela och söka prata igenom problemen istället.
Kommentarer
Trackback
