Knausgård och vargarna
Vad tycker jag egentligen om Karl Ove Knausgårds senaste bok Vargarna från evighetens skog. En titel hämtad från poeten Tsvetajeva: "Hur vi än föder vargen, sneglar den alltid åt skogen". Vargarna är en tjock bok på nästan 800 sidor, är det inte alltmer vanligt att böckerna, även romaner blir allt omfångsrikare? Det finns longörer i boken som är svårt att se att de tillför så mycket till handlingen, sedan är det den tvära vändningen mitt i boken. Första halvan utspelar sig på Sörlandet i Norge i huvudsak hos familjen Löyning. Men mitt i boken byter han spår och vi befinner oss i Ryssland och minst tjugo år har gått. Vi får visserligen en förklaring till detta så småningom, men det är lite förvirrande. Boken börjar med att Syvert Löyning kommer hem från lumpen, är arbetslös, har svårt att få jobb och blir något av en hustomte samt tar han om den smarta men introverta lillebrodern Joar. Mamman har två jobb för att klara sig och har ont i ryggen, vilket sedan uppdagas vara lungcancer. Syvert försöker vara ute lite i svängen, träffa gamla kompis och träna fotboll. Han blir betuttad i den sextonåriga Lisa, men hennes svartsjuke fästman skallar honom. Men Lisa kontaktar honom och de börjar träffas. Syvert får så jobb på en begravningsbyrå¨med lite dråpliga scener inlagda. Han har en dröm om fadern, som förolyckades eller tog sitt liv, då Syvert bara var tio år. Han börjar undersöka faderns kvarlåtenskap och hittar några brev på ryska. Det uppdagas att fadern läst ryska och att han haft ett hemligt förhållande med en kvinna i Sovjetunionen, Asja. Syvert får breven översatta och det är glödande kärleksbrev och de visar att fadern varit på väg att lämna familjen för Asja. Efter det kastas vi så tjugo år framåt i tiden och hamnar i Ryssland. Här är det främst Alenka, Syverts halvsyster, som han inte känt till, som för ordet. Vi får följa stora delar av hennes liv, hon är vacker och begåvad, biolog som ska skriva en doktoranduppsats. Men trots sina företräden är hon inte helt lycklig. Hennes styvfar, violinist, är en boknörd och musikälskare, men lever i stor ensamhet sedan Asja gått bort. I den här delen finns avsnitt som man kan ifrågasätta om de behövt vara med. Ett par avsnitt om en lastbilschaufför, som blir brutalt överfallen och av med sin lastbil. Och som i ett annat avsnitt fraktar en tank till en gård, där tankar med någon sorts gasblandning med låg temperatur innehåller döda människor som tror på ett evigt liv. Tror på ett evigt liv gör också den excentriska Visa Lisa, en barndomskamrat till Alenka. Hon är lyriker och lever isolerad på en datja, men dyker upp då och då ur sin håla för att träffa Alenka. De här avsnitte innehåller mycken djup filosofi svår att relatera och svår att omfatta. Romanen släpar sig fram över flera hundra sidor, innan det kommer till det, som åtminston för läsaren, är det väsentliga, nämligen mötet mellan Alenka och Syvert. Det första mötet blir inte bra, båda känner sig besvikna och Alenka lämnar Syvert efter bara trekvart med en dålig ursäkt att hon ska hämta sin son. Syvert gör en rundtur i stan, tar en turistbåt, samtidigt som ett oväder med blixtar och skyfall bryter ut. Samtidigt uppträder en stjärna eller ett mystiskt himlafenomen. Vad står det för? Klimatkatastrof eller apokalyps? Ty en kvävande värmebölja har omsvept Moskva. Syvert återvänder till hotellet men på vägen dit får han vara med om ett rån, där två personer blir skjutna. Då han försöker rädda dem, blir han gripen och misstänkt, men lyckas komma ur situationen genom att visa att han är turist. Han messar Alenka att han vill träffa henne igen och sent omsider hör hon av sig. De ses på en bar och super sig fulla och nu kommer de mycket närmare varandra och kan öppna sig mer. Men Alenka anklagar Syvert för att vara en man som inte ser konsekvenser av sina handlingar och ger som exempel det att han blivit rik på aktier i fossilindustrin. Syvert blir kränkt och tycker att varför kan inte var och en få göra det som de vill och att man när man träffas kan ha det trevligt och umgås. Han är nära att ge sig av, men Alenka lyckas få honom att stanna. Innan de skiljs gör de upp om att träffas nästa sommar i Norge.
Hur ska man sammanfatta en sådan här spretig roman? Ja, Knausgård är förstås en framstående författare, ingen tvekan. Han har ett driv i sitt språk med mycket dialog och hans miljö- och naturskildringar är mycket fina. Han är också en briljant skildrare av vår vardag och här lämnar han också ifrån sig en del fina matrecept. Han är slagfärdig och humoristisk, men också djup och tar upp frågor som har med vår existens att göra. Ändå är det som om jag saknar något, jag lämnar boken med en kluven känsla.
Kommentarer
Trackback
