Västervik då och nu
Nyligen besökte jag Västervik för att hjälpa min gamla mor med en del saker. Jag hann inte besöka stadskärnan vilket jag annars brukar, utan fick se den från bussen jag åkte med. Stan har inte förändrats så mycket sedan jag tillbringade mina skolår här, utan är fortfarande igenkännlig.
Läroverket där jag gick i fem år höll på att få ny fasad, men är inte längre den lärdomsborg som den var fordom. Nu är den förvandlad till högstadieskola och det nya gymnasiet har flyttat ut till stans utkant, ganska nära idrottsplatsen Bökensved.
Den fina gamla yrkesskolebyggnaden i Läroverkets grannskap, där jag som 16-åring gick ett år på handelsskolan är sedan flera år jämnad med marken och uppslukad av Sjukhuset, som expanderat våldsamt sedan min tid här på 1960-talet. Blir folk allt sjukare eller vad är det som händer?
Järnvägsgatan, där jag trampade min hemmagjorda cykel till Lagercentralen, där jag jobbade i två år såg likadan ut och likaså Allén, där jag var inneboende en tid.
Smalspåret till Linköping lever fortfarande och trafikeras av Kustpilen, men så många resenärer såg man inte ut att ha.
Hultgrens bokhandel, där jag inköpte mina första vuxenböcker, har flyttat längre upp åt Storgatan och heter nu Bokia. Med ett sämre sortiment än den mera förnäma Hultgrens bokhandel.
De flesta tobakshandlare tycks också ha försvunnit, liksom Dagmars Matsalar, där jag åt lunch och middag. Tempobaren, som kallades mjölkbar, är nu förvandlad till en mer modern restaurang med á la carte-rätter och fullständiga rättigheter.
Det gamla Domus är naturligtvis förvandlat till en skinande blank galleria, så även Västerviksborna kan spegla sig i den nya tiden. Trots det har man inte bytt dialekt, utan det karakteriska e-et kan forfarande höras på stan(göre och köre m m). Det gamla mejeriet har fått en rejäl ansiktslyftning och förvandlats till filmstaden med tre biografer i samma byggnad. Biblioteket ser dock i stort sett likadant ut som förr, även om det fräschats upp interiört. Folkets Hus ser ut som tidigare och den pyttelilla parken på dess baksida med Olof Palmes byst är sig lik.
Fiskaretorget eller Grönsakstorget som man också sa har också förlorat sin dragningskraft, har krympt sedan de gamla månglarna från landsbygden dött ut. Nu saluförs mest tingel tangel och annat skräp, utom sommartid, då jordgubbar och andra bär och grönsaker åter dyker upp på torget. Fisken har förvisats till en fiskebod och lockar inte alls lika många köpare som förr.
Rådhustorget med sitt rådhus från 1700-talet ser exakt likadant ut som på min tid i staden. Västerviks Tidningen, som ett tag höll till i utkanten av stan, har nu kommit tillbaka till centrum, men på motsatt sida mot det gamla fina tidningshuset, där jag lämnade in mina första alster till en alltid lika nervös redaktionssekreterare.
Mest har staden förändrats vid infarten till stan. Ljungheden, där jag spelade fotboll mot Jenny, är numera motorstadion. Västervik är ju gudbevars med i elitserien i speedway, på min tid var det Målilla och Rune Sörmander som var affischnamn.
Ica Maxi har nu också slagit upp sitt köptempel här i utkanten och det har medfört byggandet av tre rondeller, som man nu måste ta sig igenom. Rullstensåsen har ytterligare naggats i kanten. Affärskedjorna kommer sedan slag i slag: Netto, Rusta, Lidl, Elgiganten och jag vet inte vad. Affärer som ska ge invånarna intrycket att vi hänger med, vi är med i det moderna gatloppet, vi behöver minnsann inte skämmas för vår gamla stad.
När jag lämnar stan dagen efter påskhelgen regnar det och stan ser grå och ruggig ut trots alla skrytbyggen och försök att hänga med i tiden.
Läroverket där jag gick i fem år höll på att få ny fasad, men är inte längre den lärdomsborg som den var fordom. Nu är den förvandlad till högstadieskola och det nya gymnasiet har flyttat ut till stans utkant, ganska nära idrottsplatsen Bökensved.
Den fina gamla yrkesskolebyggnaden i Läroverkets grannskap, där jag som 16-åring gick ett år på handelsskolan är sedan flera år jämnad med marken och uppslukad av Sjukhuset, som expanderat våldsamt sedan min tid här på 1960-talet. Blir folk allt sjukare eller vad är det som händer?
Järnvägsgatan, där jag trampade min hemmagjorda cykel till Lagercentralen, där jag jobbade i två år såg likadan ut och likaså Allén, där jag var inneboende en tid.
Smalspåret till Linköping lever fortfarande och trafikeras av Kustpilen, men så många resenärer såg man inte ut att ha.
Hultgrens bokhandel, där jag inköpte mina första vuxenböcker, har flyttat längre upp åt Storgatan och heter nu Bokia. Med ett sämre sortiment än den mera förnäma Hultgrens bokhandel.
De flesta tobakshandlare tycks också ha försvunnit, liksom Dagmars Matsalar, där jag åt lunch och middag. Tempobaren, som kallades mjölkbar, är nu förvandlad till en mer modern restaurang med á la carte-rätter och fullständiga rättigheter.
Det gamla Domus är naturligtvis förvandlat till en skinande blank galleria, så även Västerviksborna kan spegla sig i den nya tiden. Trots det har man inte bytt dialekt, utan det karakteriska e-et kan forfarande höras på stan(göre och köre m m). Det gamla mejeriet har fått en rejäl ansiktslyftning och förvandlats till filmstaden med tre biografer i samma byggnad. Biblioteket ser dock i stort sett likadant ut som förr, även om det fräschats upp interiört. Folkets Hus ser ut som tidigare och den pyttelilla parken på dess baksida med Olof Palmes byst är sig lik.
Fiskaretorget eller Grönsakstorget som man också sa har också förlorat sin dragningskraft, har krympt sedan de gamla månglarna från landsbygden dött ut. Nu saluförs mest tingel tangel och annat skräp, utom sommartid, då jordgubbar och andra bär och grönsaker åter dyker upp på torget. Fisken har förvisats till en fiskebod och lockar inte alls lika många köpare som förr.
Rådhustorget med sitt rådhus från 1700-talet ser exakt likadant ut som på min tid i staden. Västerviks Tidningen, som ett tag höll till i utkanten av stan, har nu kommit tillbaka till centrum, men på motsatt sida mot det gamla fina tidningshuset, där jag lämnade in mina första alster till en alltid lika nervös redaktionssekreterare.
Mest har staden förändrats vid infarten till stan. Ljungheden, där jag spelade fotboll mot Jenny, är numera motorstadion. Västervik är ju gudbevars med i elitserien i speedway, på min tid var det Målilla och Rune Sörmander som var affischnamn.
Ica Maxi har nu också slagit upp sitt köptempel här i utkanten och det har medfört byggandet av tre rondeller, som man nu måste ta sig igenom. Rullstensåsen har ytterligare naggats i kanten. Affärskedjorna kommer sedan slag i slag: Netto, Rusta, Lidl, Elgiganten och jag vet inte vad. Affärer som ska ge invånarna intrycket att vi hänger med, vi är med i det moderna gatloppet, vi behöver minnsann inte skämmas för vår gamla stad.
När jag lämnar stan dagen efter påskhelgen regnar det och stan ser grå och ruggig ut trots alla skrytbyggen och försök att hänga med i tiden.
Kommentarer
Trackback
