Västerviksrevolutionen 1917
För nästan exakt 95 år sedan, den 16 april 1917 hade Västerviks arbetare fått nog av svälttiden och gick ut på gatorna för att söka åstadkomma en förändring. Händelsen har blivit känd som Västerviksrevolutionen eller Hungerupproret, beroende på vilken politisk ståndpunkt man intar.
Det var tändsticksfabrikens arbetare, stenhuggarna, sliparna, snickarna med flera som tröttnat på dyrtid och att inte ha mat så det räckte till familjerna, som gjorde slag i saken.
På ett foto från Kulbackens museum kan man se den långa mäktiga raden av tändsticksarbetare som är på väg in till staden. Man kommer att tänka på Ådalen, men så långt gick det aldrig i Västervik. Tvärtom, det var den perfekta revolutionen. Arbetarna uppvaktade myndigheterna och enskilda näringsidkare, som vedhandlaren Palmér och förhandlade fram rabatter. Med mejeriet kom man fram till en nedsättning av mjölkpriset för dem som tjänade mindre än 3 000 kr per år och det var nog de flesta.
Det fanns nog de som ville ställa till med bråk och som utnyttjade situationen, men då cirka 2000 personer slöt upp utanför rådhuset vid Stora Torget, klev sliparen och syndikalisten Frans J Gustafsson, kallad Röde Frans, upp på en packlåre och höll ett kort tal till de församlade. Han manade till besinning och frågade de församlade om man inte skulle välja en arbetarkommitté, som kunde föra deras talan. Förslaget bifölls och senare på eftermiddagen samlades man i Augustenburg, en samlingslokal strax norr om gamla kyrkogården, för att diskutera läget. Lokalen var fylld till bristningsgränsen av arbetare och andra nyfikna.
Från mötet finns ett foto, det enda där Frans J Gustafsson är med. Han sitter i mitten, kanske sedan han valts till ordförande, vid ett litet bord omgiven av de andra styrelsemedlemmarna: Carl Zeilon, Gustaf Jansson, Erik Nilsson och Albert Andersson. De är propert klädda i kostym och slips. En av dem bär fluga, Gustaf Jansson. Tre av de fem var syndikalister, medan de två andra, Erik Nilsson och nämnde Jansson tillhörde LO-förbund. Frans J Gustafsson är mager, har håret bakåtstruket och utstående öron. Hans ögon ser ut att glöda, det är inte av harm, utan förmodligen för att han lider av tbc och inom några år kommer att vara död.
Mötet på Augustenburg utmynnade i att man antog en rad punkter, som sedan arbetare på andra orter i landet kopierade. Resolutionen sändes också till socialdemokratiska partiet, där den snabbt växlades in i andra för socialdemokraterna lämpliga banor, som kravet på allmän rösträtt.
Den som idag söker några minnestavlor eller liknande från hungerupproret i Västervik söker förgäves. Det finns några anspråkslösa tunna minnesskrifter och artiklar, men i övrigt ingenting. Det känns som att det här är något som man inte vill minnas, som man nästan skäms över.
Ändå är upproret i Västervik ett lysande exempel på hur en välorganiserad revolution ska gå till. Uppvaktning av myndigheter, ordnade demonstrationer, val av egna företrädare och ordningsvakter, som gjorde polisen överflödig. Förhandlingar direkt med myndigheterna och näringslivsföreträdare och genomdrivna krav. Kort sagt, en revolution i svensk tappning under ordnade former. Långt ifrån den kaotiska och slumpartade revolution som sex månader senare ägde rum i Ryssland och framför allt vitt skild från den blodiga resningen i Tyskland.
För att allt gick så lugnt och städat till borde Frans J Gustafsson och hans likasinnade få ett erkännande.
Genom sitt föredömliga agerande stävjade de de våldsamheter som kunde ha brutit ut, då uppretade folkmassor samlades. Att de borde hyllas på något sätt vore inte en dag för tidigt.
Det var tändsticksfabrikens arbetare, stenhuggarna, sliparna, snickarna med flera som tröttnat på dyrtid och att inte ha mat så det räckte till familjerna, som gjorde slag i saken.
På ett foto från Kulbackens museum kan man se den långa mäktiga raden av tändsticksarbetare som är på väg in till staden. Man kommer att tänka på Ådalen, men så långt gick det aldrig i Västervik. Tvärtom, det var den perfekta revolutionen. Arbetarna uppvaktade myndigheterna och enskilda näringsidkare, som vedhandlaren Palmér och förhandlade fram rabatter. Med mejeriet kom man fram till en nedsättning av mjölkpriset för dem som tjänade mindre än 3 000 kr per år och det var nog de flesta.
Det fanns nog de som ville ställa till med bråk och som utnyttjade situationen, men då cirka 2000 personer slöt upp utanför rådhuset vid Stora Torget, klev sliparen och syndikalisten Frans J Gustafsson, kallad Röde Frans, upp på en packlåre och höll ett kort tal till de församlade. Han manade till besinning och frågade de församlade om man inte skulle välja en arbetarkommitté, som kunde föra deras talan. Förslaget bifölls och senare på eftermiddagen samlades man i Augustenburg, en samlingslokal strax norr om gamla kyrkogården, för att diskutera läget. Lokalen var fylld till bristningsgränsen av arbetare och andra nyfikna.
Från mötet finns ett foto, det enda där Frans J Gustafsson är med. Han sitter i mitten, kanske sedan han valts till ordförande, vid ett litet bord omgiven av de andra styrelsemedlemmarna: Carl Zeilon, Gustaf Jansson, Erik Nilsson och Albert Andersson. De är propert klädda i kostym och slips. En av dem bär fluga, Gustaf Jansson. Tre av de fem var syndikalister, medan de två andra, Erik Nilsson och nämnde Jansson tillhörde LO-förbund. Frans J Gustafsson är mager, har håret bakåtstruket och utstående öron. Hans ögon ser ut att glöda, det är inte av harm, utan förmodligen för att han lider av tbc och inom några år kommer att vara död.
Mötet på Augustenburg utmynnade i att man antog en rad punkter, som sedan arbetare på andra orter i landet kopierade. Resolutionen sändes också till socialdemokratiska partiet, där den snabbt växlades in i andra för socialdemokraterna lämpliga banor, som kravet på allmän rösträtt.
Den som idag söker några minnestavlor eller liknande från hungerupproret i Västervik söker förgäves. Det finns några anspråkslösa tunna minnesskrifter och artiklar, men i övrigt ingenting. Det känns som att det här är något som man inte vill minnas, som man nästan skäms över.
Ändå är upproret i Västervik ett lysande exempel på hur en välorganiserad revolution ska gå till. Uppvaktning av myndigheter, ordnade demonstrationer, val av egna företrädare och ordningsvakter, som gjorde polisen överflödig. Förhandlingar direkt med myndigheterna och näringslivsföreträdare och genomdrivna krav. Kort sagt, en revolution i svensk tappning under ordnade former. Långt ifrån den kaotiska och slumpartade revolution som sex månader senare ägde rum i Ryssland och framför allt vitt skild från den blodiga resningen i Tyskland.
För att allt gick så lugnt och städat till borde Frans J Gustafsson och hans likasinnade få ett erkännande.
Genom sitt föredömliga agerande stävjade de de våldsamheter som kunde ha brutit ut, då uppretade folkmassor samlades. Att de borde hyllas på något sätt vore inte en dag för tidigt.
Kommentarer
Trackback
