Londonflickan
Susanne Alakoskis roman Londonflickan är en fortsättning på hennes bok Bomullsängeln, om textilindustrin i Vasa, från 2019. Alakoski har sökt sig tillbaka i släkten och i Bomullsängeln fick vi göra bekantskap med Hilda Varjola och Helli Heiskanen, den senare en stridbar kvinna som trodde mera på fackets möjligheter att förbättra för arbetarna än Hildas Gud. I Londonflickan är det efterkrigstid, Finland lever fortfarande med sviterna från kriget och Hildas båda barn Greta och Jonni söker sig till Sverige för att tjäna pengar. Greta följer väninnan Aili till Stockholm och Jonni tar med sig sin Lilli till Borås. Den lille sonen Georgi lämnar de i Hildas vård. Alakoski fångar fint atmosfären i Stockholm i slutet av 1950-talet, då det både byggs och rivs och tunnelbanan anläggs. Gatorna är omgivna av byggnadsställningar och jag minns själv från besök i huvudstaden på den här tiden för att träffa en av mina kusiner hur det såg ut. Greta tar först jobb i en familj, sedan på sjukhus, där hon hamnar på en avdelning med sängliggande kvinnor och får utföra grovjobbet med att byta urinpåsar, vika kompresser och sterilisera bäcken med mera. Hon har drömmar om London, att lära sig engelska och att få sjunga som Ella Fitzgerald. Hon lever mycket i filmstjärnornas värld, fantiserar om att bli som dom. Efter en kort period på Tore Wretmans restaurang Riche kommer hon till slut till London, blir au pair i en medelklassfamilj i Bloomsbury hos familjen Conley. Det är en öppen familj, där politik och konst hör till samtalsämnena. De äger också ett stort bibliotek, där Greta botaniserar och hittar Jack Londons roman Martin Eden. Denne var ju en klassresenär och Greta identifierar sig med honom. Hon drömmer om att få ett lika fint hem som Conleys. Brodern Jonni i Borås har samtidigt gått en facklig kurs på Brunnsvik, där han först imponeras av kurskamraten Maija Takkinen som vågar säga ifrån mot föreläsaren förbundsordföranden Ernst Kilander i textilarbetarförbundet, då denne breder ut sig om de framgångar som förbundet gjort i det fackliga arbetet bland annat genom att se till att de sanitära förhållandena på arbetsplatserna blivit bättre. Men vadan med kvinnolönerna, undrar Maija Takkinen och får förbundsordförande att tappa målföret. Jonni och Maija faller pladask för varandra och hemkommen från kursen och då Jonni berättat vad som hänt så tar Lilli sitt pick och pack och åker tillbaka hem till Finland och öppnar en blomsteraffär. Sedan tar romanen ett språng och vi hamnar i Skellefteå och året är 1972. Greta är nu i 40-årsåldern, hon har gift sig och hon har två barn, ett tredje på väg och hon arbetar på Algots Nord. Hennes liv har inte blivit vad hon hoppats och hon ångrar att hon lämnade London. Mannen är psykiskt sjuk och har försökt ta sitt liv flera gånger och till sist lyckas han. Greta är nu ensamstående mor med en trotsig tonårsdotter och hon sjunker ner i missbruk och misär. Livet börjar likna det som Alakoski skildrade så gripande i Svinalängorna. Hilda som äntligen fått lämna jobbet på fabriken i Vasa upplever en kort romans med en resande konstnär Nikko, som dock inte kommer tillbaka till sist och Hilda får återgå till att umgås med Helli, som fortfarande är förbannad på det mesta i samhället och då Hilda tröttnar på henne så samtalar hon med sin ungdomskärlek Arvo, då hon besöker honom på kyrkogården. Jonni har än en gång gift om sig och har blivit fackpamp och reser utomlands flera gånger om året, som han skryter om för Greta, som tål honom allt sämre. Londonflickan är rappt skriven och är en vardags- och arbetarskildring som vi inte har alltför många av. Det blir spännande att se vad nästa del i den här sviten om kvinnorna på Bomullen kommer att handla om.
Kommentarer
Trackback
