Djävulens erkännande
Idag är det Förintelsens minnesdag och en rad manifestationer äger rum över landet. Det är ett hoppfullt tecken, för Förintelsen får aldrig glömmas bort. Svt hade hakat på och har under tre kvällar visar dokumentären Djävulens erkännande om gripandet och rättegången i Jerusalem mot Adolf Eichmann. Det är en gripande och avslöjande dokumentär som jag hoppas ses av många. Rättegången blev ju vida känd genom Hanna Arendts bok Den banala ondskan, där hon förvandlade massmördaren till en grå byråkrat som bara lydde order. Den uppfattningen var länge gällande. Men ny historisk forskning och nya rön har gjort att denna uppfattning reviderats. Eichmann var en fanatisk nazist, som gjorde allt för att utrota så många judar som möjligt. I kriget slutskede trotsade han till och med Himmlers order att upphöra med deporteringarna och skickade över 2 000 judar till gaskamrarna. I dokumentären får vi följa åklagare Hausners försök att försöka knäcka Eichmann och få honom att erkänna sin skuld. Men förgäves. Eichmann nekar till allt. Hausner visste att det fanns komprometterande bandinspelningar med Eichmann, som gjorts i Argentina av Willem Sassens, men han lyckades inte få fram bandinspelningarna, utan fick förlita sig på en text ur the Newyorker som var en sammanfattning av inspelningarna. I bandinspelningarna avslöjade Eichmann vilken roll han spelat i Förintelsen och med dessa som grund hade det varit enkelt att avslöja honom. En annan sak som avslöjades i dokumentären var det storpolitiska spel som försiggick i bakgrunden. Den nya staten Israel låg i förhandlingar med Västtyskland om vapen och kärnvapen och man ville inte att alltför avslöjande saker skulle framkomma. Därför försökte man på olika sätt påverka rättegången. Även tyskarna var rädda för vad som skulle komma fram. Adenauers närmaste man var en gammal nazist Gloebke och det vore inte nyttigt om det blev alltför känt. Hausner lyckades inte få något erkännande med sina dokument, utan tvingades ta in överlevare för att vittna och det blev mycket känslomässigt när dessa trädde fram. Överlevarna sågs heller inte med blida ögon av sin omgivning, varför hade just dessa kunnat överleva, var det inte något skumt med detta. De måste alltså både gå emot denna uppfattning samtidigt som de ställdes inför bödeln i glasburen. Eichmann fick till slut sitt straff som en av historiens värsta massmördare, trots att han personligen inte dödat någon.
Kommentarer
Trackback
