Ett land av snö och aska
Vissa historier vill vi inte veta något om, de är för svåra att hantera för det officiella samhället. Sålunda var interneringslägren under andra världskriget i Sverige, dit kommunister och radikala människor förpassades, länge en förborgad hemlighet. På samma sätt tycks det ha förhållit sig i Finland, där förekomsten av flera hundra nazistiska fångläger i Lappland av det officiella samhället försökt förtigas. Men som i många fall, så kryper sanningen till slut fram. Och nu har det gjort det genom en modig debutant i Petra Rautiainen, som i en historisk roman Ett land av snö och aska sätter fokus på den här mörka historien. Finländare av den äldre generationen och som blev evakuerade, som min svärmor, kunde gärna tala om Lapplandskriget, då tyskarna brände ner byar och dödade människor på sin väg ut från Finland, medan förekomsten av nazistiska fångläger förtegs, ja, man visste förmodligen inte ens om det. Och gjorde man det, så var det en alltför neslig företeelse att berättas. Nåväl, Petra Rautianen följer in sin bok två tidslinjer. En i form av dagböcker, vilka författaren i en intervju berättade var genuina, från Enare 1944. Det är en tolk, Väinö Remes som för ordet och berättar inifrån fånglägret om vilka mörksens gärningar som förekommer. Transporter nattetid av levande och döda kroppar, av vilka de senare bland annat användes för olika undersökningar och experiment. Fångarna användes också för att anlägga vägar, bland annat till Petsamo-området, där förekomsten av nickel var en eftertraktad metall för nazisterna. Den andra tidslinjen som Petra Rautianen följer är efterkrigstidens Finland. Hon placerar en av sina karaktärer journalisten och fotografen Inkeri Lindqvist i Enontekis två år efter krigsslutet. Inkeri Lindqvist är baserad på en verklig person, en kvinnlig Lapplandsfotograf, berättade Petra Rautiainen i en intervju med Pekka Heino. Inkeri Lindqvist har kommit till orten för att skriva artiklar åt en Helsingforstidning om återuppbyggnaden i Lappland. Men hon är där också av ett personligt skäl, hon letar efter sin man Kaarlo som försvann vid krigsslutet. Hon har köpt ett hus efter att bara sett ett foto av det av en same Piera, en man som sysslar med smuggelaffärer och har hemligheter ihop med en inneboende i huset, Olavi Heiskanen, som ska visa sig vara en helt annan person än den han utger sig för att vara. Inkeris undersökningar kommer att labyrintvis leda henne in i en thrillerartad berättelse som inte saknar spänning och dramatik. På sin väg mot lösningen får hon hjälp av en flicka, Bigga Marja, en nyfiken och företagsam sameflicka, som vill lära sig allt om fotografering. Bigga Marja bor på ett elevhem och går i en skola som strävar efter att förfinska samerna, precis som förhållandena var i Sverige. Hon får bara träffa sina föräldrar två gånger om året. Inkeri tar sig an flickan och försöker hjälpa henne på vad hon anser vara rätt väg, det vill säga att hon vill forma och styra henne i sin välvillighet. Men Bigga Marja protesterar och vill gå sin egen väg. På så vis belyser Petra Rautiainen också samernas koloniala situation. Människorna i lägret är fast i sina roller efter att de valt sida, tagit ställning eller tvingats ta ställning för nazisterna. En sådan person är den samiska kvinnan Saara Valva, blodstämmaren kallad, som sysslar med att undersöka kvinnorna och även förse nazisterna med kroppsdelar. Hon är medveten om sin roll, men spelar den för att överleva och att slippa bli hora. Väinö förälskar sig i henne och de smyger sig till små kärleksstunder mitt i död och elände. Men slutet för Saara blir våldsamt och för Väinö blir identiteten så småningom uppenbarad. Ja, mer ska inte avslöjas, men det är en mycket avslöjande och viktig bok om ett sår i det finländska samhället som försökt tystas ned. Det är därför en modig prestation som Petra Rautiainen utfört.
Kommentarer
Trackback
