Eftertanke
Glåmig morgon när jag styr bilen till stan för ett tandläkarbesök. Möter flera bussar på väg till gymnasiet med framtiden på sina säten. Det var kanske lite förhastat tänkt. Frågan är snarare hur deras framtid kommer att se ut. För inte heller denna gång, vid det tjugoåttonde försöket på klimatmötet i Dubai (varför där förresten), så verkar världens ledare kunna komma överens om nödvändigheten att fasa ut kol, olja och gas. Oljeindustrin håller emot och den är mäktig och den vill slå vakt om sina enorma vinster. Så frågetecknen är många hur det kommer att bli för ungdomarna i framtiden. Min egen framtid ligger dock bakom mig. Livet blev väl inte vad man tänkt sig, om man överhuvud tänkte något, det mesta har bara flutit på och vips så var man pensionär och nu krymper tiden än mer. För fyra år sen gick min mor bort. Och just denna dag för fyra år sedan skulle jag hämta henne till fotvård, men då jag kom till äldreboendet var ambulansen där och hämtade henne. Jag fick följa med henne till sjukhuset istället för fotvården. Hela dagen var jag vid hennes sida på akuten, där trängseln var stor av sjuka patienter. Efter lunch kom två läkare och meddelade att mamma nog inte skulle överleva natten, hon hade hjärtsvikt och lungsvikt bland annat, men hon var talbar och log faktiskt mot mig när jag kom tillbaka till henne efter läkarnas besked. Sedan fick vi lämna akuten och bege oss till en avdelning. Mamma blev sämre och behövde både syrgas och morfin. När maten kom petade hon bara i den. Så flyttade man henne till enskild avdelning, vilket var ett tydligt tecken och hon försvann in i morfindimmorna. Så kom natten och vakandet tog vid, min hustru och jag fick avlösning av vår son och vi kunde åka hem och sova en stund. Då jag kom tillbaka på morgonen hade ett par sköterskor samlats vid hennes bädd och just när jag kom in på rummet så drog hon sina sista andetag. 98 år hann hon bli. De sista fem åren tillbringade hon på äldreboendet här i norr efter att ha levt alla sina år i Småland. Hon sa att hon ville flytta närmare oss och att jag skulle slippa köra de 60 milen flera gånger om året. Jag tror att hon tänkte mera på oss än på sig själv, ty sådan var hennes natur.
Kommentarer
Trackback
