Droppar av vatten, droppar av år
Nästan tjugo år efter utgivandet av Spillran av ett moln (1966) vandrar Rolf Edberg på nytt i de norska fjällen. Men denna gång utan någon färdkamrat. En äldre man vars steg blivit tyngre, men i fråga om iakttagelseförmåga och intellektuell spänst alls ingen åldrad man. Upplägget i Droppar av vatten, droppar av år liknar det i Spillran av ett moln med reflektioner om människans situation i världen blandat med iakttagelser under färden. Men i Droppar av vatten, droppar av år koncentrerar Edberg sig i huvudsak på vattnets betydelse för människan och planeten. Då förlorar den något av det flyt som utmärkte Spillran av ett moln och gjorde den så fantastisk. Edbergs fascination för vatten väcktes vid barndomsbäcken, framför allt det strömmande vattnet och vattnet har blivit den plats där han finner ro och vila, något som nog många av oss kan känna igen. Vatten är ett sällsamt ämne, det trotsar grundlagarna och beter sig inte som andra ämnen. Och droppens klotform har universums grundform. Jorden är egentligen havets planet, sju tiondelar av dess yta täcks av vatten. Och sedd utifrån rymden är planeten underbart blå. Nittiosju av allt vatten är saltmättat, blott tre procent är färskvatten, men då är mycket av det bundet i polarisar och glaciärer, så mindre än en procent finns som grundvatten, vilket borde mana oss till försiktighet. Och idag är kanske siffran än mindre med tanke på isarnas och glaciärernas avsmältning.
I människornas myter intar vattnet en särställning att vörda och dyrka. Många floder är heliga, som Ganges, trots dess nedsmutsning. Så snart människan såg vattnet som en resurs att utnyttja, så har vattnet blivit knappare och dess renhet sämre, försurning, förgiftning, övergödning har blivit dess följeslagare. Solsystemets enda vattenplanet har blivit de skändade vattnens planet, skriver Edberg. Och vattenbristen är akut i många länder. Vi satsar miljarder på upprustning och vapen, men har inte råd att förse världsmedborgarna med vatten. Havet inte bara smutsas ner, utan töms också på sina rikedomar genom rovfiske. Den havsrätt som en gång fanns och som skulle reglera havets frihet har nu blivit en frihet att roffa åt sig, ren anarki. Är det kanske så att den kunskap vi vunnit har blivit mer till förgörelse än till nytta, grubblar Edberg där han vilar ut vid en fjällbäck. Jovisst har kunskapen gett oss mycket, men samtidigt har vi skapat krafter som kan förgöra oss, atomkraften är en sådan och klimathotet en annan. Om denna skriver här Edberg profetiskt, ty 1984 då boken skrevs var klimathotet ännu inte alarmerande. Nu skriver han: "Nu fyller vi atmosfären med mera koldioxid än havet mäktar ta hand om. Forskarnas oro ökar för en allt tätare koldioxidfilt, som hindrar jordvärmen att fritt söka sig ut i rymden, vilket kan öka temperaturen tills inlandsisarna börjar smälta". Idag är vi där.
Edberg lämnar även i denna bok förslag på lösningar. Precis som i Spillran av ett moln betonar han vikten av det internationella samarbetet och att vi måste anpassa oss efter planetens bärkraft, vilket vi ju inte gör, utan istället förbrukar fyra jordklots resurser. Slutligen sätter Edberg sitt hopp till vårt utforskande av rymden, att det ska ge oss distans, så att vi kan se vår jord i ett annat ljus, se dess unika skönhet och bli mera varsam om den. Idag känns det mest som ett fåfängt hopp.
Kommentarer
Trackback
