Dalens ande
Dalens ande är Rolf Edbergs bok om en vallfart i människans urhem i Riftdalen i Etiopien, där man funnit den äldsta människoskallen, kallad 1470. Trots att han var en tillfällig gäst i dalen, så kände han att dalen inte var någon tillfällighet i honom själv, han erfor ett samspel med dess träd, gräs, savanner och öknar, som ekon från något förflutet. Dalens ande är en tänkebok från en vis och insiktsfull man, i klass med tidigare böcker som Spillran av ett moln, Vid trädets fot och Brev till Columbus. En blandning av populärvetenskap framfört på ett poetiskt språk, högklassig litteratur med andra ord. Boken spelar över många plan och det kan vara svårt att göra någon sorts sammanfattning av den. Men Edberg tar åter upp sin käpphäst om hotet mot planeten, att den kris vi upplever är ett resultat av ett hasardspel med de livsbärande elementen. Länge trodde vi att människan stod utanför skapelsen, att vi fritt kunde utnyttja planetens tillgångar. Nu har fler och fler insett (boken är skriven 1976, men skulle kunna vara skriven idag) följderna av att vi ställt oss utanför sammanhangen. Problemen han skrev om då har inte blivit mindre, snarare tvärtom. Det vi måste göra upp med är tillväxtmyten. På ett klot med ändliga resurser kan vi inte agera som om de vore oändliga. En varsamhet med jorden kan inte uppnås såvida vi inte känner en lojalitet och känsla av ödesgemenskap inom arten. Knappa resurser gör fördelningsfrågan akut. Överkonsumtionen i västvärlden måste överges. Vi bör leva så som man gjorde i den afrikanska kraalen, den samhällsordning som härskade tidigare i de afrikanska byarna, där var och en fick ett stycke jord att bruka och överskott lämnades till ett gemensamt förråd som en försäkring vid sämre tider. Nu menar självfallet inte Edberg att detta ska fattas bokstavligt, utan att det är fråga om att återfinna en känsla av gemenskap och sammanhang. Edberg har trots de dystra framtidsutsikterna ändå ett hopp om att människan ska lösa sina problem. Han anför tidigare kriser i människans historia, som vi kunnat övervinna, som då vi så småningom insåg att jorden inte var universums centrum eller då Darwin kom med sin omvälvande evolutionsteori. Edberg hoppas att insikterna om vårt misslyckande som art ska få oss att samlas för att lösa problemen. Han menar att vägen framåt måste gå mot ett globalt förvaltarskap av vår jord, där ekologins lagar ska styra och där alla resurser ska ses som en gemensam tillgång. Vi står inför ett val: självförgörelsens eller självförverkligandets möjligheter.
Kommentarer
Trackback
