Betraktelse över ett svunnet Sverige
Saknad med underrubriken På spaning efter landet inom oss av statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme är en betraktelse över ett svunnet eller förlorat Sverige, ett folkhem som krackelerat och de känslor som det fört med sig. Från att ha varit ett modernt land och en förebild för många har det förvandlats till ett problembarn. Gängvåld, skjutningar, bostadsbrist, segregation har blivit vanligt förekommande och kullkastat den självbild många svenskar haft av sitt land. Den svenska modellen med en stat som sörjde för sina invånare, som i gengäld arbetade och betalade skatt och gjorde rätt för sig har fått sig en törn. Den homogena befolkning som fanns med en gemensam kultur och ett gemensamt språk har med den stora invandring som skett lett till problem som det svenska samhället inte riktigt klarat av, menar författarna. Det har lett till en saknad, en förlust av något i det förflutna som man uppskattade. Barrling, Garme skådar därför tillbaka för att med det förflutnas hjälp få ett hum om vad som skett. De landar först i förspelet till den franska revolutionen med filosoferna Voltaire och Rosseau. Adeln kunde inte förstå det folkliga missnöje som fanns, som Voltaire och Rosseau, fast med olika inställning, rackade ner på. Detta liknar vår tid, menar författarna, där eliten inte kunnat förstå de konsekvenser som globaliseringen fört med sig och som lett till att högerpopulismen kunnat växa sig stark. Ett annat nedslag i historien är sekelskiftet 1900, då nationalismen växte sig stark på grund av de problem som då fanns med industrialiseringen, unionsfrågan med Norge, rösträttskampen, utvandringen och motsättningen mellan arbete och kapital. Allt detta ledde till motsättningar och spänningar i samhället på liknande sätt som idag med globaliseringen, invandringen, digitaliseringen och klimathotet. Det skapar oro och otrygghet och leder till missnöje och hat, som göds av sociala medier.
På snillepanget, pensionatet i Vanbo, mitt i Bergslagen, det tidiga Sveriges industriland, vistades en del av den svenska intellektuella eliten med Herbert Tingsten i spetsen efter andra världskriget. Här arbetades och diskuterades det politik, bland annat jämlikheten diskuterades. Tingsten, Sveriges Voltaire, hävdade förnuftets företräde och kom i fejd med Gustav Möller, då de satt i socialdemokraternas programkommission, för övrigt en blandning av elit och folk, då framtden diskuterades. Tingsten ville vräka all marxistisk bråte över bord, som klasskamp och utsugning, medan Möller försvarade minnesmärkena, då han tänkte på sin mor som fått slita hund hos herrskap. För Möller var det känslorna av det förflutna som gjorde sig påmint, någo som Tingsten inte kunde ta in, samma sak var det med Voltaire och Rosseau, Voltaire hade föga till övers för känslor. Något av detsamma är det vi nu upplever, enligt författarna, många känner en saknad över något som gått förlorat, vilket inte globaliseringsförespråkarna kan förstå. Förändring är väl något positivt och man måste vara optimist är ju det förhärskande credo som rått. Barrling/Garme har ingen lösning för hur framtiden ska gestalta sig, men de pekar på att samtalet mellan elit och folk eller makthavare och folk gjorde att en sammanhållning skapades, en folkhemsmodell accepterades, inte minst bidrog alla folkröresleorganisationer med sin verksamhet till att en unison tanke vägledde folkhemsbygget. Idag saknas en sådan sammanhållning, landet har fragmentiserats, vissa delar har fått ta stort ansvar till exempel med invandringen, medan andra inte behövt ta något ansvar alls. En gemensam berättelse, ett gemensamt ansvar saknas. Kanske kunde ett intellektuellt samtal med olika delar av samhället motverka den splittring och de motsättningar som nu finns i samhällskroppen. Det går att se Barrling/Garmes bok som ett försök i den riktningen. Den väcker i varje fall många tankar.
Kommentarer
Trackback
