Framtidslandet
Norrland har alltid haft något av ett framtidsland över sig. Redan 1635 kunde riksrådet Carl Bonde se Norrland som "ett svenskt Västindien", då man upptäckt en silverfyndighet i Nasafjäll. Ett yttrande som sedan tillskrivits Axel Oxenstierna. Och på 1800-talet skaldade Esaias Tegnér om att inom Sveriges gränser vinna Finland åter och då syftade han på Norrland. Om Norrland som ett framtidsland handlar Sverker Sörlins bok Framtidslandet. Det är Sörlins avhandling från 1988, som fått nytt liv, bland annat på uppmaning av Po Tidholm som skrivit ett förord till boken. Avhandlingen omfattar tiden 1870 till 1920, en omvälvande tid i Sveriges historia, då industrialismen slog igenom på bred front och Norrland med sina slumrande resurser i form av skog, malm och vattenkraft blev ett eftertraktat byte. Hur skulle resurserna användas och vem skulle nyttiggöra dem. Om det stod en livlig idédebatt. Bolagen ville att marknaden skulle få bestämma. Mot det stod kritiker av skilda kulörer, kritiker som ganska ofta gick sina egna vägar istället för att följa någon partilinje. De konservativa såg jordbruket som den främsta näringen och de radikala ville framför allt satsa på småjordbruken. Unghögern såg skeptiskt på det privata näringslivet och ville att staten skulle ta hand om de stora investeringarna. En central gestalt i motståndarlägret mot bolagsintressena var Stockholms borgmästare Carl Lindhagen. Han såg jorden som grunden för kultur, frihet, ekonomi, folkhälsa och allt som hör det mänskliga livet till. Jorden borde vara en tillgång för alla, antingen genom småbruk eller kooperationer av olika slag. Staten såg han som instrument för samhällsförändringar. Sörlin avslutade sin avhandling 1988 med att konstatera att Norrland som framtidsland var överspelad. Men där högg han i sten, säger han. Ty vad han och många andra inte såg då var vad som skulle ske i omvärlden och den klimatkris som vi skulle möta och som 1988 bara visat vissa tecken. Norrland kom åter i ropet, här fanns vattenkraften, vindkraften och eftertraktade jordartsmetaller. Det var här den gröna omställningen skulle ske med batterifabrik i Skellefteå, grönt stål i Luleå med mera. Sverker Sörlin är som forskare dock skeptisk till utvecklingen eller ifrågasätter delar av den. Han har ju sin avhandling i ryggen, där han kunnat följa ett industriellt genombrott som inte blev så bra. Kommer den gröna omställningen att bli så bra som de glättiga broschyrerna vill framställa det. Eller kommer omställningen att kosta något, något som vi måste göra avkall på, frågar Sörlin. Fortfarande handlar det ju om att utvinna naturresurser, fast nu av ett annat slag och för ett annat syfte, men ändå. Vi bör också vara medvetna om att Norrland och Sverige i det här fallet bara är en provins i ett globalt sammanhang. Även andra länder satsar hårt på den gröna omställningen. Och har vi kontroll på vad som sker, ägs inte servrarna av USA och vindkraftverken av Kina. Det medför strategiska och säkerhetspolitiska val. Än så länge har diskussionen varit rätt så begränsad och expertinriktad, men Sörlin är övertygad om att verkligheten kommer att tränga sig på. Framtidens gröna Norrland kan inte bara vara en fråga för experter, utan det är en medborgarfråga om vilket samhälle vi vill ha. Vem som ska äga tillgångarna och vem som ska bruka dem.
Kommentarer
Trackback
