Årsbarn med Plejaderna
Årsbarn med Plejaderna är en tankebok av Rolf Edberg skriven i en glänta mellan skog och vatten, gissningsvis någonstans i Värmland, Edbergs landskap. Det är en finstämd och vacker bok med utsökta illustrationer av Gunnar Brusewitz. Men bakom det vackra och fina tar Edberg upp sin oro för hotet mot vår planet. Han utgår från kosmos, ty vi är årsbarn med Plejaderna (de sju systrarna). Stjärnsystemet bildades samtidigt som människan trädde fram på savannen. Ingen stjärnbild har oftare speglats i myter och dikter än Plejaderna. I den grekiska myten är det Zevs som straffar titanen Atlas för att han satt sig upp mot gudarna och straffet är att för evigt bära upp himlavalvet. I sorg över detta berövar sig döttrarna sina liv, varpå Zevs fäster dem på himlavalvet. Men myten har också andra förklaringar. En är att den kärlekskranke Orion förföljer systrarna över hav och vatten och att Zevs i vredesmod förbarmar sig över dem och förvandlar dem till vinglösa duvor, peleiader, och placerar dem på himlavalvet på onåbart avstånd från Orion. De har också varit vägledare för seglare som Odyssevs. Men framför allt himlens tidhållare, årets förnyare, solens och regnens budbärare. Hos massajerna var de då de visade ett förebud om annalkande monsunregn. Från kosmos söker sig Edberg till skogen, den gröna lungan. Han upprörs över skogsindustrins hantering av skogen. För dem är skogen bara timmer eller massa. Naturvård ägnar vi oss inte åt var det franka svar som ett skogsbolag gav till en biolog som krävde att bolaget skulle ta större ansvar för djur- och växtliv. Skogen har också blivit mer likriktad, björk har setts som ogräs och rensats ut och vi har därigenom fått en mer mollstämd skog. En skog också mer utsatt för bränder, vilket de senaste åren kunnat visa. Edberg slår sig också ner vid en tjärn och tjusas av en trollsländas uppvisning av sitt kärleksliv, men kommer så att tänka på allt det frigjorda aluminium som förs med vattendragen till tjärnen och påverkar sländans larver och nymfer och sedan förs vidare i näringskedjan. Inte någonstans i naturen kan man komma undan tankarna om det hotfulla som finns. Edberg redogör så för maoriernas, aboriginernas, bantus och indianernas tankesystem, hur de sett på naturen. Dessa så kallade primitiva folkslag var medvetna om de ekologiska sambanden långt före att vi i västerlandet blev medvetna om dem. De förstod att allt hör samman och att allt som drabbar jorden också drabbar dess invånare. De förstod att man måste akta och vörda planeten. Edberg själv har ju detta holistiska synsätt, att vi är ett med alltet. Och han tror på evolutionismen och är motståndare till dualismen, den uppdelning som religionen gjort mellan kropp och ande. Det har lett till en syn om att människan är klotets herre och står över alla andra arter, vilket varit förödande. Edberg ser med intresse på det österländska tänkandet och synen på tillvaron. Deras syn på att ting och händelser är sammanflätade med varandra, medan västerlandet har en fragmentiserad syn på verkligheten. Avslutningsvis tar Edberg upp alla utmaningar som klotets invånare står inför. Vi har misskött planeten och måste nu ta ansvar för att rätta till misstagen, vi är universums ombud, ty ingen annan art kan ta detta ansvar. Intelligensen har varit vår stora tillgång i överlevnadskampen, men har också lett oss fel, den kan nu vara vår hjälp för att lösa utmaningarna, men den kan lika gärna vara vår undergång.
Kommentarer
Trackback
