krille tvärvigg

Befinner mig nära naturen, lyssnar till fåglarnas många läten. Ute vid Storsten väsnas måsarna. Vi går runt i omgivningarna, till tjärnen som ännu är isbelagd. Det porlar och kvillrar i dikena, snösmältningen är i full gång. Tillbaka i stugan läser jag Henning Mankells Kvicksand, en bok som utgår från det cancerbesked som han fick i januari 2014, ett besked om en allvarlig och obotlig cancer. För ett tag hamnar han i ett tillstånd, som liknar kvicksand, han har alltså svårt att ta sig upp till livet igen. Då jag läser detta minns jag själv hur det var då jag fick mitt cancerbesked för tretton år sedan. Jag märkte redan då urologen kom in i rummet att det besked jag skulle få inte var det bästa. Och då han yttrade det var det som om en elektrisk stöt gick genom kroppen och jag tyckte för en stund att jag befann mig utanför mig själv. Eftersom min far dött i en spridd prostatacancer, trodde jag förstås att jag skulle gå samma väg. Det blev operation och ett tufft år med många kontroller, men min cancer hann inte sprida sig utanför prostatan, så jag lever än idag, dock med vissa biverkningar. Henning Mankells bok är en djupt kännande och filosofisk bok, som trots det dystra beskedet, är full av hopp. Det är en drabbande bok, där Mankell ofta relaterar till kärnkraftsavfallet och dess tillvaratagande, att det ska förvaras i 100 000 år, innan det kan anses säkert. Men kommer de människor som lever då, om det nu finns människor då, att förstå vad vi lämnat efter oss. Vår generation är den första som lämnar efter sig något som är ett dödligt gift och som vi inte är helt säkra på att det kommer att vara förseglat.