krille tvärvigg

Det är nu 40 år sedan kriget i Vietnam tog slut. Något att minnas hur jag själv kom att engagera mig för Vietnamns kämpande folk. Det började i Västervik, då jag gick i gymnasiet och ett par stycken av oss en lördag mitt i helghandeln delade ut flygblad till förbipasserande på Spötorget. Gensvaret var mininmalt och då vi tog ner vår banderoll och begav oss hemåt så var gatorna klädda med våra flygblad. Bättre gick det sedan jag flyttat till Växjö och kom med i en FNL-grupp. Nästan varje lördag stod vi på stan på strategiska platser, utanför Domus eller Systembolaget, och sålde Vietnam-bulletinen och samlade in pengar. Ibland anordnades demonstrationer, då vi drog genom gatorna och krävde USA ut ur Vietnam. En kylslagen vinterkväll, då USA bombat Hanoi stod vi huttrande på Rådhustorget och samlade in pengar och den gången fick vi in mycket pengar och många lovord, det verkade som om människor i gemen tyckte att nu hade det gått för långt. Det var ju också då som Olof Palme höll sitt beryktade jultal och jämförde USA:s bombningar över Hanoi med nazisternas och kommunisternas illdåd. Särskilt minnesvärd blev demonstrationen mot USA:s ambassadör Jerome Holland, då han gästade Växjö och Utvandrarnas Hus. USA hade utnämnt en färgad ambassadör kanske i hopp om att han skulle bli väl mottagen i det jämlika Sverige. Om det var så hade man räknat fel, för Holland kom att mötas av massor av protester och det var inte för att han var svart, utan för det han representerade. Nåväl, demonstrationståget hade av polisen fått sin färdriktning godkänd och den gick inte till Utvandrarnas Hus. Men då demonstrationståget kom till järnvägskorsningen och skulle vika av åt höger, som de två poliser gjorde som gick i spetsen av tåget, så fortsatte vi rakt fram över järnvägen och till Utvandrarnas Hus. Vi hade snart omringat huset och hade nu Holland som gisslan inne i huset. Ropen USA ut ur Vietnam och Holland Go home började genast skalla. Men det dröjde inte så länge innan en polisstyrka kom till platsen med schäferhundar. Stämningen blev snart ganska olustig och hätsk och en del av demonstranterna och poliserna råkade i handgemäng. Själv höll jag och min hustru oss i bakgrunden. Efter gott och väl en timme lyckades emellertid polisen få ut Holland och sätta honom i säkerhet i en bil som snabbt for från platsen. Då meddelandet om FNL:s seger kom 1975 var det inte utan att man kände lite stolthet, man hade i alla fall varit med och skapat lite historia, även om det var av det blygsamma slaget.