krille tvärvigg

Förra veckan var det höstlov och det tillbringade vi i Stockholm med våra barn och barnbarn. En av dagarna tog vi med barnbarnen, Liam, Elliot och Melker till Bryggartäppan och Leksaks- och Spårvägsmuseet. Med färjan Lotten tog vi oss över till söder och promenerade sedan till Bryggartäppan som ligger på Gotlandsgatan. En nätt promenad som barnbarnen avverkade utan knot. Bryggartäppan är en före detta fruktträdgård som ställts i ordning till lekpark. Här finns några enkla byggnader som ska påminna om Stockholms förflutna. Skyltar finns också uppsatta som berättar om Per Anders Fogelströms böcker. Bakom det hela verkar finnas en pedagogisk tanke där lek och kunskap ska ingå förening. För barnen kommer nog ändå leken främst. Våra barnbarn tycktes i alla fall trivas och de provade på parkens alla möjligheter, en labyrint, en gungbräda, en rutschkana och mycket annat. Det var knappt att vi fick dem från platsen. Från Bryggartäppan tog vi oss vidare till leksaks- och spårvägsmuseet på Tegelviksgatan. Vi började bli hungriga och tyckte det passade bra att komma dit vid lunchtid. Det var bara det att alla andra barnfamiljer tycktes ha samma tanke. Vi hade matsäck med oss så vi slapp stå i kö, men att hitta någonstans att slå sig ner visade sig inte vara lätt. Situationen vid borden var smått hysterisk. Till slut blev ett bord ledigt och vi kunde sjunka ner på stolarna. Vi hade en hel matlåda med köttbullar med oss, men barnen sa att de inte ville ha några. De ville stå i kö och köpa mackor och annat. Men då vi väl öppnade matlådan så försvann köttbullarna på fem röda sekunder. Vi hade köpt biljetter till tåget, men då det var lång tid kvar gick vi till leksaksmuseet. Det första vi möttes av var en protestlista, där man bad besökaren att skriva på, eftersom fastigheten är hotad. Bolaget som äger fastigheten vill göra om den till bostäder, som man kan hyra ut dyrt och leksaksmuseet hänvisas till Hjorthagen, som ligger avlägset med dåliga förbindelser och där någon fastighet ännu inte uppförts för leksaksmuseet. Vi skrev under protesten utan att blinka. Efter att ha irrat omkring i lokalerna och trängts med entusiastiska barn och mindre entusiastiska föräldrar och morföräldrar så fick barnen till slut åka med tåget. Klockan två var det barnteater, Nicke Nyfiken, och jag gick dit för att köpa biljetter. Hur naiva hade vi inte varit, det var naturligvis slutsålt. Dessbättre gavs en extraföreställning klockan tre, så jag fick tre biljetter till den. Liam ville inte gå, som den åttaåring han är, tyckte han kanske Nicke Nyfiken var för mindre barn. Så jag fick fördriva tiden med honom, medan min hustru och de två minsta fick se Nicke Nyfiken. Strax före fyra lämnade vi museet för att ta båten över till Henriksdalskajen. Det hade börjat mörkna och våra barnbarn började bli trötta. Men då vi kom fram till Barnängsbryggan visade det sig att båten inte längre gick till Henriksdal, utan bara till Luma. Det blev att knalla ytterligare en bit för de små trötta benen, men de gjorde det utan protest och vi var alla nöjda med dagen. Men minstingen Melker somnade ovaggad den kvällen....