krille tvärvigg

Häromdagen tog jag en promenad i motsatt riktning mot vad jag brukar. Jag gick i riktning mot Rogsta, men vek av vid Sörgården och följde grusvägen mot gården. Här var fåren fortfarande ute i hagen, svarta och ulliga följde de vaksamt min rörelse. Var jag ett farligt djur? Några av dem bräkte uppfordrande och då jag svarade kom de rusande mot mig, kanske i förhoppningen att jag bar på något gott. De följde mig ända till skogsranden och såg en smula besvikna ut då jag försvann i skogsdunklet. Jag följde den barrskogsklädda stigen som först bar brant uppför. Det dröjde inte länge förrän jag började fantisera om att möta björn, varg eller lo. Det senare kanske mest troligt. Även om de är mycket skygga, så har folk sett dem här i trakten och de steniga omgivningarna torde passa dem. Mer troligt  vore kanske ändå att stöta på en älg, men ingetdera händer. Det enda läte jag hör är en hackspetts eller spillkråkas ihärdiga trummande inifrån skogen. Efter en dryg kvart är jag ute på skogsvägen och känner en viss lättnad. Inifrån skogen hör jag småfåglars, troligen mesars, spröda pipande. Vägen är lerig efter den senaste tidens regnande och jag halkar fram som en drucken. Efter ytterligare en dryg kvarts promenad är jag ute på gamla landsvägen och dalgången och jag tänker som Lundell att jag nog trivs bäst i öppna landskap.