krille tvärvigg

Under några heta sommardagar har jag varit på resa med Peter Englund i hans kortfattade biografi över drottning Kristina, Silvermasken. Det blev en resa både i geografin och i historien. Boken har stått i min bokhylla i flera år, men nu blev det alltså av att läsa den. Kristina var en fascinerande kvinna, i dagens meetoo-rörelse skulle hon säkert haft en hel del att säga till om. Hon var intelligent, begåvad, maktlysten och skrädde inte orden. Hon var nyfiken och vetgirig och kallade till sig de främsta av den tidens intellektuella, till exempel filosofen Descartes, som inte tålde den svenska vintern och fick lunginflammation och dog. Kristinas far var ju Gustav II Adolf, som bekämpat katolikerna, även om makt och landvinningar var lika viktiga som religionen. Och vad gör då Kristina, jo, hon konverterar till den förhatliga religionen, huvudfienden och avsäger sig kronan, sedan hon på 1650 års riksdag kuppat igenom att hennes kusin Karl Gustav utses till arvfurste. Hon visade att hon även var en driven taktiker. 1655 gör hon ett triumfartat intåg i Rom och så långt har hon lyckats i sina strävanden, som gick ut på att bli fri och självständig. Men snart hamnar hon i ekonomiskt trångmål, hon är ju nu en drottning utan land och dessutom får hon känna på att hon är en kvinna. Hon förtalas och ryktena om henne sprids av elaka tungor. Hon försöker nu uppnå en ny maktbas, aspirerar på kronan i Neapel och i Polen bland annat, men hennes projekt går i kvav. Det bestående blir istället hennes kulturella insatser. Hon ömmar speciellt för teatern. I teatern kan hon glömma sig själv och sina krav och plikter. Hon sätter upp egna teatertrupper och pjäser och hon deltar ibland själv i uppsättningarna. Men Kristina var också en flitig skribent. Kvar finns många av hennes brev, hennes maximer och en ofullbordad självbiografi. Peter Englunds biografi om hennes liv förtjänar att läsas. August Strindberg har också ägnat henne ett drama med titeln Drottning Kristina,