krille tvärvigg

Helgen har vi tillbringat i fritidsområdet Lakbäck i vår dotter Kerstin och svärsonen Johans nyinköpta stuga vid havet. Det har varit några härliga och innehållsrika dagar, och vi sänder ett stort tack till våra värdar.Hustrun skjutsade mig dit redan vid på fredagsmorgonen, medan hon själv åkte och jobbade. Ensam betraktade jag havet som nu var blygrått, till skillnad från sommaren då det lyste klarblått och inbjudande. Efter en stund gick jag ner till stranden och satte mig vid grillplatsen. Jag tittade ut över havet, en mäktig syn. Jag lyssnar till bruset och de tunga dyningarna som rullar in över stranden. Mellan dyningarna är det som om havet hämtar andan, innan den skickar iväg nästa våg. Från udden hörs hammarslag, som får svar från någon längre upp i skogen. En man reparerar en brygga, en annan ser över stugan. Det krävs ständigt underhåll av det som väder och vind demolerar. Stranden är öde. De barn som nyss lekte här har farit sin kos. Bara fotspåren finns kvar som minnen jämte en kvarglömd tröja. Många stugor är nu igenbommade och ser sorgsna ut. Mitt på dagen skingras molnen, himlen blir klarblå och med den skiftar också havet färg till mörkblått. Jag promenerar Storsandsvägen och hör dyningarnas rytmiska rörelser, havets andning. Solen värmer och i några stugor ser jag nu människor. På en av tomterna sliter en man med att försöka få igång en trimmer utan att lyckas. På tomten bredvid åker en robotgräsklippare förnämt omkring som ville den retas. Jag överväger att ta en tur till hamnen, men då en stor hund uppenbarar sig vid en grind och glor misstänksamt på mig, så ändrar jag riktning och fortsätter en bit mot Dressviken. Min hundrädsla, tror jag, grundlades en gång i Växjö, då jag var ute och cyklade i Evedalsområdet vid Helgasjön. Vid en gård stod en stor blodhund och då jag passerade gjorde han ett utfall mot mig och fortsatte sedan att förfölja mig flera hundra meter. Så fort som jag cyklade den gången har jag nog aldrig gjort varken tidigare eller senare. Mot kvällen stillnar havet, knappt en krusning syns på ytan. Jag tar en promenad i motsatt riktning på Storsandsvägen. Även denna gång blir jag utsatt för en hund, fast nu blir jag ordentligt utskälld. Solen är på väg att försvinna bakom tallskogen och det börjar bli kyligare och jag söker mig inomhus.

Fortsättning följer.....