krille tvärvigg

På måndagsmorgonen beger sig hustrun och jag till Lakbäck för att plocka blåbär. Vi åker till dotterns och svärsonens nyinköpta stuga. De har rest sin väg och lämnat efter sig saknaden på gårdsplanen. Väntar på att barnbarnen ska visa sig i gungan, men den gapar tom. På allmänningen ovanför huset är redan två burmeser eller är det thailändare redan i verksamhet. Tur att vi kom idag annars hade blåbären nog varit väck. Vi angriper blåbärsriset med stor energi. Det finns gott om blåbär och efter bara en timme har vi säkert plockat tio liter. Men ryggen värker och vi tar en fikapaus. Sitter på verandan, mol allena, där vi för bara några dagar sedan samlades till födelsedagskalas och var tio runt bordet. Men det är livets lott, att träffas och skiljas, det kommer att fortgå ända till det oundvikliga sista avskedet. Efter rasten går vi ner till stranden, blickar ut över det intensivt blåa havet ända ut tills havet möter horisonten, en diffus skimrande skiljelinje. En bit ut ropar sjöfåglarna, trutar och måsar och kanske några ejdrar. Ropen låter ibland som en människa i sjönöd. En lätt bris smeker havet och saltlukten den för med sig är angenäm. En man i kanot passerar medan vi gör några qi gong rörelser. Vi hade tänkt ta oss ett dopp, men fötterna domnar när vi kliver ner i vattnet. Min hustru tvingar mig att gå barfota, trots att jag drabbas av kramp, när foten möter de små runda stenarna. Men efter ett tag tycks fötterna ha vänjt sig och jag kan obehindrat ta mig tillbaka till stugan, där vi tar itu med att rensa blåbären i solskenet.