krille tvärvigg

Såg nyligen filmen om Hanna Arendt, den tysk-judiska kvinna som myntade begreppet "den banala ondskan", då hon följde rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem i början av 1960-talet. Eichmann var en av hjärnorna bakom förintelsen, som såg till att transporterna till utrotningslägren fungerade och han konfronterades även med Wallenberg i Budapest. Han lyckades fly efter kriget och hålla sig gömd ända tills han greps i Argentina av Israelisk säkerhetspolis och fördes till Jerusalem för rättegång. Hanna Arendt fick i uppdrag av tidningen NewYorker, tror jag det var, att följa rättegången och det är detta som filmen i stora drag handlar om, samtidigt som man följer hennes privatliv. Många av hennes judiska vänner var mycket entusiastiska över hennes uppdrag och förväntade sig att hennes reportage skulle visa fram ett monster. Men så blev det inte och många blev besvikna och tog avstånd från henne. Men Hanna Arendt var en modig kvinna som stod fast vid sin åsikt, trots att hon utsattes för förtal, hot och mycket annat. På universitetet där hon arbetade blev hon också utfryst. En del menade att hon försvarat Eichmann, då hon såg honom som en obetydlig byråkrat. Men hon förnekade ju aldrig det han gjort. Hon menade att Eichmann var bara en person som lydde order, som inte kunde tänka och som saknade moral och som lutade sig mot den trohetsed han svurit mot ledaren. Han var en skrivbordsmördare, som inte kunde se vad hans order ställde till med. Det otäcka var att hans ondska var banal och tyvärr så är denna ondska fortfarande aktuell, till exempel då flyktingar avvisas med grumliga skäl.