krille tvärvigg

Efter att ha vattnat växterna i både växthuset och på landet tar jag mig en välförtjänt kopp kaffe i hammocken. Jag sitter mitt i spenaten, som en del vanvördigt kallar grönskan. Det är varmt, 25 grader, fast klockan bara är strax över åtta. Jag noterar att fågelsången är obefintlig, bara den extatiska och envisa sånglärkan håller liv i sången. Och så förstås kajflocken som skränar, då den kommer flygande över fälten. Annars är det tyst. Häckningssäsongen är över och blåmesen och talgoxen som häckat i holkarna tycks ha tagit med sig ungarna någonstans. Kanske till skogen för att lära dem vett och etikett. Då jag blickar bort mot skogsranden i söder ser jag hur tungt och mörkt grön den nu är. Det vårlikt skira är över sedan länge. Dagarna blir nu också kortare, även om vi ännu inte märker det. Men riktningen är, trots värmen, som media kallar monstervärme i sina försök att uppförstora allting, på väg mot höst. Det märks också i trädgården, där grönsaker och frukter går mot sin fullbordan.