krille tvärvigg

Vi satt på Malnbadens servering, min hustru, min snart 94-åriga mor; Karelska Karin och så jag själv. Vi blickade ut över fjärden, där ibland en segelbåt drog förbi. Det var inte kyligt, men heller inte varmt, men någon som var hugad att bada såg vi inte till. Vi njöt av maten och desserten och till kaffet så började Karin berätta om sin barndom där i Karelen, hur hon som tioåring mindes hur de ryska bombplanen passerade över byn där hon gick i skolan. Hur hotfullt det lät och hur hon sprang in i huset och gömde sig i sängen och bad Fader Vår. Då började det brista för Karin, tårarna trängde fram och hon sa: Jag var så rädd, jag var så rädd. Och nog kan man förstå det, ett barn, som inget ont gjort och som får vara med om en så ohygglig upplevelse som ett krig. De tungt lastade bombplanen var på väg till Helsingfors, där de fällde sin dödsbringande last och lade delar av staden i ruiner. Karin fortsatte, men hade svårt att nu få fram  orden, då hon vidare berättade hur lärarinnan sagt att om ni är på väg hem från skolan och bombplanen kommer. så¨ska ni kasta er i snön och rulla runt, så att skyttarna i planen inte kan se er och sikta rätt. Karin gick färdigt sin skolgång och reste sedan med tåg på natten till Tornio och Haparanda. Hon var då 12 år. I Tornio möttes hon av sin äldre syster. Då de gick över bron till Haparanda och säkerheten i Sverige, så ropade systern spring allt du orkar, ty Karin saknade pass. Och Karin sprang allt hon förmådde, för sitt liv, som hon uttryckte det. Karin kom sedan till sin mamma och sin styvfar i en by tre mil från Haparanda. Här fick hon sedan arbeta hårt, hon sa, att hennes mamma var mycket krävande och att hon närmast var som en piga på gården. Även då hon berättade detta hade hon lätt till tårarna. Så småningom kom hon till Luleå, skaffade sig en utbildning och hamnade till slut i Delsbo och Hudiksvall. Nu är hon 84 år och  nästan ensam i världen, mamman och syskonen är borta, den enda som ärkvar i livet är en sjuklig bror på Åland.