Tomt efter OS
Trots att OS i Kina luktade korruption lång väg och regimen fick propagandamöjligheter, så har man bitvis suttit fast framför teven i två veckor och svävat mellan hopp och förtvivlan för svenskarna därborta. Det är märkligt hur man, som vanligtvis inte är så patriotisk, faller till föga då det gäller idrott. Man blir väldigt chauvinistisk och gläds med Elvira Öberg över hennes två silver och stafettguldet som skidskyttelaget ordnade. Och man led med Frida Karlsson och Ebba Andersson över deras missade medaljer. Och då hockeylaget skulle möta Kanada i kvartsfinalen sa jag till frun att de lika gärna kunde packa kappsäckarna och åka hem och så gick de och vann och sedan höll de även på att slå Ryssland i semin. Sen blev det visserligen antiklimax i bronsmatchen mot Slovakien, men laget överraskade positivt. Man får heller inte glömma sprinttjejerna som med högt ställda förväntningar och press lyckades motsvara förväntningarna. Extremsporterna som puckelpist, skicross och big air med flera följde jag inte, men det gick ju bra där också, liksom i curling, som jag tyvärr inte har tålamod att följa. Något som också händer under OS är att man intas av en missunnsamhet, något som Gunnar Bolin pratade om i kulturradion. Framför allt gäller denna missunnsamhet vårt naboland. Man vill nästan att det ska gå galet för dem eller tänker att det vore väl nästan bättre om en ryss vann. Therese Johaug är allt för överlägsen för att man ska kunna glädjas med henne och i skidskytte är det nästan likadant. Ja, OS tar inte precis fram de bästa sidorna inom en. Nu är det i alla fall över och det är inte utan att man känner en viss tomhet trots allt. Och det är fyra år till nästa OS och då vet man förstås inte om man är med längre.
Kommentarer
Trackback
