Blankaholm forts.
Det var länge sedan jag besökte Blankaholm. Flera år faktiskt. Jag vet inte vad det beror på. Kanske för att nästan alla jag kände är borta. I praktiken lämnade jag orten redan 1968 då jag började läsa vid universitetsfilialen i Linköping. Det är klart vi brukade hälsa på mina föräldrar som bodde kvar i samhället. Men 1980 flyttade de till Västervik. Efter det blev det endast sporadiska besök, mest sommartid.
1979 lades sågverket ner och nästan allting revs och såldes bort. Tidningsrubrikerna pratade om samhällets död. En samhällsförening bildades dock som tog till uppgift att upprätthålla samhällsservicen. Man försökte slå vakt om affär och skola. Man startade också ett internetcafé och matserveringen förvandlades till en gästgivargård, där även en konstnär etablerade sig. En gästhamn anordnades med stugor och badplatsen rustades upp. De som förlorat jobbet på sågen pendlade till närliggande orter som Gunnebo, Västervik och Oskarshamn, men bodde kvar i samhället. Samhället dog inte sotdöden, som många befarat och sommartid lever det fortfarande upp som det gjorde förr.
Våra besök i samhället följde en viss ritual. Med mor for vi först till kyrkogården i Hjorted och såg till gravarna. Från Hjorted tog vi sedan den gamla slingriga landsvägen förbi hagar och blänkande sjöar till Solstadström. Här gjorde vi ett kort uppehåll vid festplatsen, Folkets park, med dess åttakantiga dansbana, där passioner, drömmar, längtan och besvikelser ännu kunde anas. Vi fortsatte sedan landsvägen förbi Glasbacken, där jag var född och bondgården, som nu levde ett tynande liv.
Framme i Blankaholm brukade vi först fika och sedan ta en rundtur till fots i samhället. De två arbetarkasernerna, där många ungkarlar bott var nu rivna och vi såg att förbuskningen gått ganska långt. Vid sågen var ju det mest borta, bara betongbanorna och hyvleriet fanns kvar. Liksom det diskusformade kontoret som såg ut som ett ufo. Kvar var också den gamla vita disponentvillan på sin höjd med utsikt över hamnen och fjärden. Då jag var barn brukade historien om kamrer Tryboms fru berättas med förtjusning. Hon satt mycket ensam, enda sällskap var en hund. En kulen höstkväll började hunden morra och raggen resa sig och då käringen tittade upp, såg hon en huvudlös figur passera uppför trappan till övervåningen. De flesta trodde inte på historien menade att käringen suttit för mycket ensam och fantiserade och att det var ångan från sågen som spelat henne ett spratt. Men likväl berättade man gärna historien för oss barn.
1979 lades sågverket ner och nästan allting revs och såldes bort. Tidningsrubrikerna pratade om samhällets död. En samhällsförening bildades dock som tog till uppgift att upprätthålla samhällsservicen. Man försökte slå vakt om affär och skola. Man startade också ett internetcafé och matserveringen förvandlades till en gästgivargård, där även en konstnär etablerade sig. En gästhamn anordnades med stugor och badplatsen rustades upp. De som förlorat jobbet på sågen pendlade till närliggande orter som Gunnebo, Västervik och Oskarshamn, men bodde kvar i samhället. Samhället dog inte sotdöden, som många befarat och sommartid lever det fortfarande upp som det gjorde förr.
Våra besök i samhället följde en viss ritual. Med mor for vi först till kyrkogården i Hjorted och såg till gravarna. Från Hjorted tog vi sedan den gamla slingriga landsvägen förbi hagar och blänkande sjöar till Solstadström. Här gjorde vi ett kort uppehåll vid festplatsen, Folkets park, med dess åttakantiga dansbana, där passioner, drömmar, längtan och besvikelser ännu kunde anas. Vi fortsatte sedan landsvägen förbi Glasbacken, där jag var född och bondgården, som nu levde ett tynande liv.
Framme i Blankaholm brukade vi först fika och sedan ta en rundtur till fots i samhället. De två arbetarkasernerna, där många ungkarlar bott var nu rivna och vi såg att förbuskningen gått ganska långt. Vid sågen var ju det mest borta, bara betongbanorna och hyvleriet fanns kvar. Liksom det diskusformade kontoret som såg ut som ett ufo. Kvar var också den gamla vita disponentvillan på sin höjd med utsikt över hamnen och fjärden. Då jag var barn brukade historien om kamrer Tryboms fru berättas med förtjusning. Hon satt mycket ensam, enda sällskap var en hund. En kulen höstkväll började hunden morra och raggen resa sig och då käringen tittade upp, såg hon en huvudlös figur passera uppför trappan till övervåningen. De flesta trodde inte på historien menade att käringen suttit för mycket ensam och fantiserade och att det var ångan från sågen som spelat henne ett spratt. Men likväl berättade man gärna historien för oss barn.
Kommentarer
Trackback
