Oves namnsdag
Idag har Ove namnsdag. Det är nu mer än 43 år sedan han gick bort, innan han ens fått uppleva sin nittonde födelsedag. En meningslös trafikolycka ändade hans liv. Ove var drygt 4 år yngre än jag, så när vi blev äldre kom vi att få olika kompisar och gå åt lite skilda håll. Ove var ett öronbarn som liten. På ett fotografi kan man se honom i en barnvagn med en stor halsduk runt huvudet som en turban. Man kallade öronbesvären för örsprång kommer jag ihåg. Ett annat minne jag har av honom är när han var i två-treårsåldern och vi var i Stockholm och han smet och tultade iväg hela Sandelsgatan, där min kusin bodde. Vi hann dock ifatt honom innan han sprang ut på en större gata.
Ett annat olyckstillfälle var när han gick igenom isen inne i ett båthus vid Blankviken och en kompis till mig fick dra upp honom. Vem vet kanske var det här tidiga förebud om vad som kunde ske, har jag tänkt senare.
Ove var Pappas pojke, han fick till exempel alltid köra vår båt då vi gjorde utflykter, medan jag fick hålla mamma i kjolen.
När vi blev äldre och flyttade till Konsum, började han intressera sig för musik, medan jag höll mig till böckerna. Han lät håret växa och skaffade en gitarr. Snart hade man bildat en liten musikgrupp. Det var Ove, hans kusin Conny som spelade trummor samt två kompisar, Kennet och en till som jag nu inte minns vad han hette, jo Kallin i efternamn. De började träna och de kallade sig för the Slackers. Snart fick de uppdrag. På någon fest i Folkets Hus fick de uppträda och gjorde succé. Det var dock en del som retade sig på dera långa hår. Bland annat rektorn vid Läroverket. Han tvingade mamma att låta klippa Ove, något som hon sedan djupt ångrat att hon gick med på.
Oves död tog oerhört hårt på mina föräldrar. Jag hade då flyttat hemifrån och gift mig med Hellin. Vårt bröllop skedde bara en månad innan den här fruktansvärda bilolyckan. Det var nog sista gången jag såg Ove i livet. Han kom fram efter vigseln i kyrkan och gratulerade oss och log.
En månad senare såg jag honom på sjukhuset med slangar och respirator och jag fick ingen kontakt med honom, han var redan på väg bort från jordelivet.
Ännu idag blir Ove samtalsämne varje gång jag träffar min gamla mor i Västervik. Hon kan inte släppa tanken på att hon kunde ha stoppat honom den där ödesdigra septemberkvällen. Han hade ju ont i ryggen, säger hon, och han ville egentligen inte åka in till stan.
Det märkliga är att min mor idag bor bara några hus ifrån den onyktre bilförare som blev vållande till min brors död.
Ett annat olyckstillfälle var när han gick igenom isen inne i ett båthus vid Blankviken och en kompis till mig fick dra upp honom. Vem vet kanske var det här tidiga förebud om vad som kunde ske, har jag tänkt senare.
Ove var Pappas pojke, han fick till exempel alltid köra vår båt då vi gjorde utflykter, medan jag fick hålla mamma i kjolen.
När vi blev äldre och flyttade till Konsum, började han intressera sig för musik, medan jag höll mig till böckerna. Han lät håret växa och skaffade en gitarr. Snart hade man bildat en liten musikgrupp. Det var Ove, hans kusin Conny som spelade trummor samt två kompisar, Kennet och en till som jag nu inte minns vad han hette, jo Kallin i efternamn. De började träna och de kallade sig för the Slackers. Snart fick de uppdrag. På någon fest i Folkets Hus fick de uppträda och gjorde succé. Det var dock en del som retade sig på dera långa hår. Bland annat rektorn vid Läroverket. Han tvingade mamma att låta klippa Ove, något som hon sedan djupt ångrat att hon gick med på.
Oves död tog oerhört hårt på mina föräldrar. Jag hade då flyttat hemifrån och gift mig med Hellin. Vårt bröllop skedde bara en månad innan den här fruktansvärda bilolyckan. Det var nog sista gången jag såg Ove i livet. Han kom fram efter vigseln i kyrkan och gratulerade oss och log.
En månad senare såg jag honom på sjukhuset med slangar och respirator och jag fick ingen kontakt med honom, han var redan på väg bort från jordelivet.
Ännu idag blir Ove samtalsämne varje gång jag träffar min gamla mor i Västervik. Hon kan inte släppa tanken på att hon kunde ha stoppat honom den där ödesdigra septemberkvällen. Han hade ju ont i ryggen, säger hon, och han ville egentligen inte åka in till stan.
Det märkliga är att min mor idag bor bara några hus ifrån den onyktre bilförare som blev vållande till min brors död.
Kommentarer
Trackback
