Karelska Karin
Har under ett par veckor vid sidan av annan läsning läst Jerzy Einhorns fängslande minnesbok, Utvald att leva. Jag såg boken i bokhyllan hos Karin Wetterstrand och fick låna den. Karin är en gammal bekant från tiden då vi hade kolonilott på Västberga. Vi brukar umgås med henne då och då. Äta mat, fika och gå på julkonserter.
Att den här boken fanns i Karins bokhylla är kanske inte så konstigt. Karin är precis som Jerzy Einhorn en flykting från Karelen och måste känt igen sig i Einhorns bok. Hon delar också Einhorns kristna värderingar, hon är en människa som ägnat mycket tid åt kyrkan, hon har bland annat varit kyrkvärd.
Karin, som var yngst av fyra syskon, blev bortlämnad till ett barnhem, då hon bara var två år. Orsaken var föräldrarnas ekonomiska situation. Karins pappa hade satsat på att bygga en stor ladugård med många kor, då den ekonomiska krisen, världsdepressionen slog till i början av 1930-talet. De ekonomiska svårigheterna ledde till skilsmässa och Karin blev en av offren för denna. Så småningom fick Karin flytta till ett familjehem, där hon trivdes. Men då hon skulle börja skolan måste hon byta till ett nytt familjehem, eftersom hon annars skulle få för lång väg till skolan.
Så bröt kriget ut och man fick fly från Karelen. Karins äldre syster kom och hämtade henne då hon var tio år och nu fick hon flytta ihop med sin mamma igen, som nu gift om sig med en svensk man och slagit sig ner i norra Sverige (trakten av Övertorneå). Här får Karin arbeta som piga, bland annat mjölka kor morgon och kväll. Det visade sig nu att Karin hade ett hjärtfel och att hon inte skulle anstränga sig för hårt. Genom en kvinnas försorg fick hon börja på folkhögskolan i Övertorneå. Hon gick där i två terminer. Efter det ville hon inte tillbaka till gården, utan tog jobb som barnflicka och hemsamarit hos en läkarfamilj i Luleå. Det konstateras att hennes hjärta läkt. Hon utbildar sig vidare på en hushållsskola och kommer så småningom till Delsbo och Hudiksvall och får ansvar för köken på kommunens daghem. Hon förser dem med modern utrustning och hon planerar matsedlar och mycket annat. Vid sidan av arbetet är ,förutom kyrkan, trädgårdsodling hennes stora intresse. Och hon skaffar kolonilott och stuga på Västberga. Och det är där våra vägar möts.
På fråga varför Karin aldrig skaffat man och barn svarar hon lite undvikande. Min tro är att hennes upplevelser i barndomen gett henne ett sår som hon inte vill vara med om igen.
Som synes blev inte mycket sagt om Jerzy Einhorns bok här, jag ber att få återkomma.
Att den här boken fanns i Karins bokhylla är kanske inte så konstigt. Karin är precis som Jerzy Einhorn en flykting från Karelen och måste känt igen sig i Einhorns bok. Hon delar också Einhorns kristna värderingar, hon är en människa som ägnat mycket tid åt kyrkan, hon har bland annat varit kyrkvärd.
Karin, som var yngst av fyra syskon, blev bortlämnad till ett barnhem, då hon bara var två år. Orsaken var föräldrarnas ekonomiska situation. Karins pappa hade satsat på att bygga en stor ladugård med många kor, då den ekonomiska krisen, världsdepressionen slog till i början av 1930-talet. De ekonomiska svårigheterna ledde till skilsmässa och Karin blev en av offren för denna. Så småningom fick Karin flytta till ett familjehem, där hon trivdes. Men då hon skulle börja skolan måste hon byta till ett nytt familjehem, eftersom hon annars skulle få för lång väg till skolan.
Så bröt kriget ut och man fick fly från Karelen. Karins äldre syster kom och hämtade henne då hon var tio år och nu fick hon flytta ihop med sin mamma igen, som nu gift om sig med en svensk man och slagit sig ner i norra Sverige (trakten av Övertorneå). Här får Karin arbeta som piga, bland annat mjölka kor morgon och kväll. Det visade sig nu att Karin hade ett hjärtfel och att hon inte skulle anstränga sig för hårt. Genom en kvinnas försorg fick hon börja på folkhögskolan i Övertorneå. Hon gick där i två terminer. Efter det ville hon inte tillbaka till gården, utan tog jobb som barnflicka och hemsamarit hos en läkarfamilj i Luleå. Det konstateras att hennes hjärta läkt. Hon utbildar sig vidare på en hushållsskola och kommer så småningom till Delsbo och Hudiksvall och får ansvar för köken på kommunens daghem. Hon förser dem med modern utrustning och hon planerar matsedlar och mycket annat. Vid sidan av arbetet är ,förutom kyrkan, trädgårdsodling hennes stora intresse. Och hon skaffar kolonilott och stuga på Västberga. Och det är där våra vägar möts.
På fråga varför Karin aldrig skaffat man och barn svarar hon lite undvikande. Min tro är att hennes upplevelser i barndomen gett henne ett sår som hon inte vill vara med om igen.
Som synes blev inte mycket sagt om Jerzy Einhorns bok här, jag ber att få återkomma.
Kommentarer
Trackback
