Kattliv
Jag kan ibland sakna att vi inte längre har någon katt. Eftersom det finns allergi hos barnbarnen, så vill vi inte utsätta dem för risken att bli sjuka då de besöker oss.
Sist vi hade katt, hade vi två stycken, bägge var innekatter. Den ena var tigerrandig och skulle vara korthårig, men istället var den långhårig. Den lystrade, ja det var väl en överdrift, till namnet Zelda. Den andra var helt vit och långhårig och fick namnet Jinx efter någon Bond-brud. Men då den jamade så sött och gulligt fick den heta Lillen.
Lillen hade kommit till familjen som tänkt sällskap åt Zelda hade de riktiga kattföräldrarna tänkt. Det var bara det att Zelda var inte med på noterna. Hon hade velat vara ensam och bortskämd. Hon såg genast Lillen som en inkräktare och behandlade henne därefter.
Då vi tog över som adoptivföräldrar fick vi försöka att skilja dem åt. Den ena fick bo på övervåningen. Genom det långa håret behövde katterna daglig skötsel, men inte heller det uppskattade de. Det var ett helt företag, då man skulle kamma och borsta dem. Speciellt besvärlig var Zelda, hon både fräste och klöstes. Den enda som hade någorlunda hand med Zelda var Johan, vår svärson. Mot honom blev hon, åtminstone för ett tag, som ett lamm. De var heller inte några knäknatter, utan höll stenhårt på sin integritet.
Däremot ville Zelda ibland vara väldigt nära. Till exempel då jag satt vid datorn och jobbade, då brukade hon hoppa upp på skrivbordet och lägga sig framför tangentbordet. Om jag lyfte ner henne, så var hon snart tillbaka. Jag vet inte varför hon ville vara nära, kanske var det värmen från datorn som hon sökte.
Zelda kunde man inte ta med ut, hon blev livrädd för alla ljud och sprang genast och gömde sig i närmaste buske. Det gick bättre med Lillen. Hon brukade få följa med mig ut på altanen på sommaren och medan jag satt och läste lade hon sig bekvämt tillrätta under bordet och njöt av sommarens alla dofter och ljud. Men hon höll sig nära mig och gav sig ogärna iväg på några eskapader.
Idag när jag sitter mycket ensam, eftersom min fru fortfarande är yrkesverksam, så kan jag sakna dem, till och med deras fighter.
Sist vi hade katt, hade vi två stycken, bägge var innekatter. Den ena var tigerrandig och skulle vara korthårig, men istället var den långhårig. Den lystrade, ja det var väl en överdrift, till namnet Zelda. Den andra var helt vit och långhårig och fick namnet Jinx efter någon Bond-brud. Men då den jamade så sött och gulligt fick den heta Lillen.
Lillen hade kommit till familjen som tänkt sällskap åt Zelda hade de riktiga kattföräldrarna tänkt. Det var bara det att Zelda var inte med på noterna. Hon hade velat vara ensam och bortskämd. Hon såg genast Lillen som en inkräktare och behandlade henne därefter.
Då vi tog över som adoptivföräldrar fick vi försöka att skilja dem åt. Den ena fick bo på övervåningen. Genom det långa håret behövde katterna daglig skötsel, men inte heller det uppskattade de. Det var ett helt företag, då man skulle kamma och borsta dem. Speciellt besvärlig var Zelda, hon både fräste och klöstes. Den enda som hade någorlunda hand med Zelda var Johan, vår svärson. Mot honom blev hon, åtminstone för ett tag, som ett lamm. De var heller inte några knäknatter, utan höll stenhårt på sin integritet.
Däremot ville Zelda ibland vara väldigt nära. Till exempel då jag satt vid datorn och jobbade, då brukade hon hoppa upp på skrivbordet och lägga sig framför tangentbordet. Om jag lyfte ner henne, så var hon snart tillbaka. Jag vet inte varför hon ville vara nära, kanske var det värmen från datorn som hon sökte.
Zelda kunde man inte ta med ut, hon blev livrädd för alla ljud och sprang genast och gömde sig i närmaste buske. Det gick bättre med Lillen. Hon brukade få följa med mig ut på altanen på sommaren och medan jag satt och läste lade hon sig bekvämt tillrätta under bordet och njöt av sommarens alla dofter och ljud. Men hon höll sig nära mig och gav sig ogärna iväg på några eskapader.
Idag när jag sitter mycket ensam, eftersom min fru fortfarande är yrkesverksam, så kan jag sakna dem, till och med deras fighter.
Kommentarer
Trackback
