Skolpolitik
Sedan ett halvår tillbaka är skolan i Blankaholm nerlagd. Eleverna bussas nu till Hjorteds kyrkby. Samma öde drabbade Totebo norrut i den gamla socknen, skolan lades ner där också. Orsaken är förstås det vikande elevunderlaget. Det senaste läsåret hade bara 16 elever i Blankaholm. Det är mindre än den första klass jag började i 1952. Jag tror att vi var fler än 20.
Föräldrar och samhällsförening har länge slagits för skolans bevarande, men den så kallade utvecklingen har återigen visat sig vara starkast. Om det blir så mycket billigare för kommunen kan man undra. Det blir transporter, utbyggnad av skolan i Hjorted osv.
Själv gick jag de sex första skolåren här. Minns ännu den första skoldagen, då man med pirr i magen stod nära sin mor och granskade de blivande kompisarna. Vår fröken hette Ester Axelsson, en ungmö i 50-årsåldern med håret uppsatt i en prudentlig knut i nacken. Hon var en vänlig själ, som aldrig tog till några våldsamheter för att hålla ordning i klassen. Nu var vi väl för det mesta också en rätt snäll klass, bara då det blev lite för högljutt kunde hon hyssja åt oss, så att saliven trängde fram på läpparna. Jag minns inte så mycket av skolgången. Bara att det var rätt mycket kristendom. Varje dag inleddes med en morgonpsalm och psalmer skulle vi också lära oss utantill. Kommer ihåg att jag fängslades av skolplanscherna och berättelserna ur Bibeln.
Eftersom skolan ännu inte hade någon matbespisning fick vi traska halvannan kilometer i god militärisk ordning till Folkets Hus, där det fanns ett kök. Här togs vi emot av Jeanna, en frodig matmora. Här fick vi inleda med bordsbön och avsluta med en ramsa som löd: Tack för maten den var god, den ger kraft och levnadsmod. I dörröppningen till köket stod Jeanna och log.
Undrar om några barn idag behöver göra detsamma.
Föräldrar och samhällsförening har länge slagits för skolans bevarande, men den så kallade utvecklingen har återigen visat sig vara starkast. Om det blir så mycket billigare för kommunen kan man undra. Det blir transporter, utbyggnad av skolan i Hjorted osv.
Själv gick jag de sex första skolåren här. Minns ännu den första skoldagen, då man med pirr i magen stod nära sin mor och granskade de blivande kompisarna. Vår fröken hette Ester Axelsson, en ungmö i 50-årsåldern med håret uppsatt i en prudentlig knut i nacken. Hon var en vänlig själ, som aldrig tog till några våldsamheter för att hålla ordning i klassen. Nu var vi väl för det mesta också en rätt snäll klass, bara då det blev lite för högljutt kunde hon hyssja åt oss, så att saliven trängde fram på läpparna. Jag minns inte så mycket av skolgången. Bara att det var rätt mycket kristendom. Varje dag inleddes med en morgonpsalm och psalmer skulle vi också lära oss utantill. Kommer ihåg att jag fängslades av skolplanscherna och berättelserna ur Bibeln.
Eftersom skolan ännu inte hade någon matbespisning fick vi traska halvannan kilometer i god militärisk ordning till Folkets Hus, där det fanns ett kök. Här togs vi emot av Jeanna, en frodig matmora. Här fick vi inleda med bordsbön och avsluta med en ramsa som löd: Tack för maten den var god, den ger kraft och levnadsmod. I dörröppningen till köket stod Jeanna och log.
Undrar om några barn idag behöver göra detsamma.
Kommentarer
Trackback
