Skolan i Blankaholm forts.
Hösten 1954 började jag i mellanstadiet i skolan i Blankaholm. Samtidigt flyttade vi från Glasbacken till Blankaholm. Flytten innebar ingen standardhöjning. Vi flyttade från ett rum och kök till ett rum och kök. Med vedspis och kallvatten, dock inget utedass. Flytten var påtvingad, vi fick inte längre bo i bolagets lägenhet, pappa arbetade ju i Konsum. Själv drog jag en vinstlott, genom att få kortare skolväg. Jag genade ofta genom en skogsdunge, där spillkråkor och gröngölingar höll till.
Vår nya fröken var Karin Danielsson. Hon kom från Resmo på Öland. Hon var mellan 40 och 50 år. Hon var till skillnad från fröken Axelsson ganska nervös och lynnig. Till hennes metoder hörde att lugga en i nacken och om hon blev riktigt arg, vilket hände, drog hon sig inte för att dela ut en hurring. Detta hände mig en gång. En kompis knuffade mig, då vi som vanligt ställt upp i militärisk ordning för att gå in i klassrummet och jag råkade stöta till en flicka som stod framför mig. Fröken Danielsson trodde det var jag och gav mig en brännande örfil på ena kinden.
Men hon hade också sina ljusa stunder. På lördagarna - för vi gick fortfarande i skolan på lördagarna - brukade hon sista timmen läsa för oss. Det var en skön och avslappnad stund, då lysrören surrade och den kommande helgen kändes nära. En novell av Selma Lagerlöf, Gudsfreden, grep mig särskilt starkt. Jag försvann helt in i berättelsen. Gjorde om den till skogen hemmavid och Ingmar Ingemarsson, som bröt gudsfreden på julafton med att skjuta björnen, vars grotta han fått dela under snöovädret, förvandlades till grannen under oss, Folke, som jag tyckte så bra om. En annna litterär upplevelse under dessa år var Nils Holgersson, som vi läste högt ur. Att gässen landat ute i Gåsfjärden, som låg alldeles utanför samhället, kändes smickrande och vi tyckte att Selma Lagerlöf hade haft oss i tankarna, då hon skrev sin berättelse.
Vår nya fröken var Karin Danielsson. Hon kom från Resmo på Öland. Hon var mellan 40 och 50 år. Hon var till skillnad från fröken Axelsson ganska nervös och lynnig. Till hennes metoder hörde att lugga en i nacken och om hon blev riktigt arg, vilket hände, drog hon sig inte för att dela ut en hurring. Detta hände mig en gång. En kompis knuffade mig, då vi som vanligt ställt upp i militärisk ordning för att gå in i klassrummet och jag råkade stöta till en flicka som stod framför mig. Fröken Danielsson trodde det var jag och gav mig en brännande örfil på ena kinden.
Men hon hade också sina ljusa stunder. På lördagarna - för vi gick fortfarande i skolan på lördagarna - brukade hon sista timmen läsa för oss. Det var en skön och avslappnad stund, då lysrören surrade och den kommande helgen kändes nära. En novell av Selma Lagerlöf, Gudsfreden, grep mig särskilt starkt. Jag försvann helt in i berättelsen. Gjorde om den till skogen hemmavid och Ingmar Ingemarsson, som bröt gudsfreden på julafton med att skjuta björnen, vars grotta han fått dela under snöovädret, förvandlades till grannen under oss, Folke, som jag tyckte så bra om. En annna litterär upplevelse under dessa år var Nils Holgersson, som vi läste högt ur. Att gässen landat ute i Gåsfjärden, som låg alldeles utanför samhället, kändes smickrande och vi tyckte att Selma Lagerlöf hade haft oss i tankarna, då hon skrev sin berättelse.
Kommentarer
Trackback
