Blankviken
Under de 15 första åren av mitt liv hade jag Blankvikens ständigt skiftande vattenspegel i min närhet. Viken en arm av Östersjön, som skar in i landskapet som en pil. Har det påverkat mig på något sätt? Jag vet inte, en dragning till hav och vatten finns. Jag otrivs i inlandet, året i Linköping var en plåga, även om Roxen fanns i närheten. Även Växjö kunde kännas instängt, men där fanns ändå Helgasjön. Jag vet inte, kanske är det någon slags frihetskänsla där på djupet. En sorts öppet landskap som hos Lundell.
På Glasbacken hade jag mest sett viken på avstånd, men då vi flyttade till Blankaholm kom jag den verkligt nära. Mamma fick ansvaret för Röda Korsets badhus och vi flyttade in i dess övervåning. Vi fick det lite rymligare, kök, vardagsrum, en stor hall, där min bror sov och ett litet rum, inte större än en garderob till mig. Utanför fönstret en stor tall som varje kväll susande förde mig in i sömnens värld. Viken fanns inte ens ett stenkast bort. Genom köksfönstret kunde jag iaktta de ständiga skiftningarna i vattnets rörelser. På sommaren glittret som av silver, på hösten frustande skum som i vrede och på vintern spegelblank, innan snön kom och förstörde den förtrollande undervattensvärlden med vajande sjögräs och fiskar som verkade brydda över de nya villkoren.
Att sitta på en berghäll strax före solnedgången var som en andakt. Plötsligt bröts tystnaden av en gäddas plask eller prickades vattenytan av ett löjstim.
Mitt i viken låg en vassrugge, där sjöfåglar härskade och ett stycke därifrån fanns en övergiven svart pråm som liknade ett forntidsdjur. Viken kantades av båthus och bryggor och sommartid var trafiken bitvis livlig.
Några hundra meter från vårt hus låg badplatsen med trampolin och bryggor. Här lärde jag mig simma och längre fram ta en rad simmärken, bland annat bronsmagistern.
Viken tjänade också som skafferi. Här fiskades det flitigt, innan kunskapen om alla miljögifter nått oss. Sommartid fiskades det med metspö och kastspö, på vintern borrades hål och agnades beten. På hösten kunde man se ett irrande bloss i höstmörkret, det var någon som var ute och justrade ål.
På vintern blev viken också ett tillhåll för oss som bandy- eller skridskobana. När det snöat brukade pappa skotta upp en plan åt oss av egen kraft. Viken förkortade också vägen för de arbetare som kom från Solstadströms-hållet.
På Solstadsströmssidan fanns också resterna av det sågverk och glasbruk som etablerats på 1920-talet, men som gick under på grund av de dåliga tiderna i slutet av 1920-talet. Då vi bodde på Glasbacken fanns den gamla hyttan ännu kvar med utslagna fönster och dörrar som stod och slog och som vinden förvandlade till en stor och skrämmande resonanslåda i höststormarna. Jag tog ett stadigt grepp i min fars hand om vi då råkade passera där, skrämd för otyg och ugglor som härbärgerade lokaliteterna.
Utanför hyttan fanns tusentals glasbitar och glasklumpar i allsköns färger, som en skatt dolda av hallonsnåren. Mamma ville gärna komma åt hallonen, men var samtidigt rädd för de huggormar som solade sig på stenarna och som tycktes vakta skatten.
Av sågverket fanns endast några ruttnande kajer kvar och träflis på sjöbottnen, vilken avgav en svaveldoftande sumpgas som stack i näsan.
För ett barn var allt detta en både spännande och lite skrämmande miljö, som levt kvar i mitt minne.
