Återsyn
För snart en månad sedan var jag tillbaka i barndomens trakter, då vi skulle kolla graven på kyrkogården i Hjorted. Därifrån for vi den smala och slingriga vägen mot Solstadström och jag förundrade mig över hur man på den tiden jag var barn kunde färdas med buss på denna väg. Fast trafiken var förstås inte av den dignitet den är idag. Fast det också nu var glest mellan bilar, så blev vi plötsligt omkörda av en idiot som höll på att krocka med en mötande bilist. Omkörningen skedde vid ett backkrön. Vi kom i alla fall fram till Solstadström, denna idyll, som en gång haft affär, post, telefonväxel, mejeri, konditori, bilverkstad, frisör, konstnär och Folkets Park, men som nu knappt har någonting. Jo, en fritidsby har växt upp vid Blankvikens västra strand, där en gång ett glasbruk och en såg legat. Så nu är det sommargäster och turister man får hoppas på. Från Solstadström gick färden vidare mot Blankaholm och här passerade vi Glasbacken, som ligger mitt emellan de bägge samhällena. Och det var här jag framlevde mina första nio år. Vi bodde på övervåningen i ett rum och kök och under oss bodde Karin och Folke med sina barn. Folke var min favorit, en knotig och snäll man, som körde truck vid sågverket. Karin var en mörk och knubbig kvinna som alltid bjöd på bullar och saft. Nu är det en konstnär som bor i de båda våningarna som slagits samman. Vi for vidare och passerade Blanke gård, där man också varit och lekt som barn och då jag börjat skolan brukade jag stanna till och glo på tjuren, som jag av någon anledning fann spännande. Den gamla grusvägen gick förbi gården och ner till Blankviken, men då Riks-15 anlades, numera E22, så drogs en ny väg ner till samhället. Jag kom ihåg hur vi pojkar brukade ligga i backen och kolla in lastbilschaufförerna som kom med grus, vi tyckte de var häftiga och ville så klart själva bli som dom. Några av dom som var med och byggde vägen stannade kvar i Blankaholm. Bland annat en som kom att kallas öl-Janne, eftersom han var begiven på denna dryck. Han hade skakat sönder kroppen, då han var borrare, och fick nu en reträttplats på sågen. På morgnarna satt han på mojsen-trappan och drack sin öl. Han bodde i ett rum på mojsen och verkade vara en mycket ensam människa. Gamla Konsum vid nedre torget gick knappt att känna igen så mycket hade ändrats invändigt. Och på övervåningen där min far hade sin tjänstebostad och där vi bodde såg det inte ut som någon bodde. Och runt affären hade det buskat igen totalt. Av mammas land i backsluttningen fanns inte en skymt. Det var sorgesamt att se. Fotbollsplanen fanns kvar och var nyklippt, men det stod bara ett mål på planen. Det var många år sedan det inte gick att få ihop något lag, inte ens ett pojklag. Vid bastranden tog vi ett nödvändigt dopp för det var hemskt varmt den här julidagen. Här var det också stora förändringar, även om bryggorna och trampolinen fanns kvar. Men platsen var nu framför allt upplåten åt turisterna, här fanns många husvagnar och husbilar. Vi avrundade vårt besök vid badhuset, där vi bodde på övervåningen i fem eller sex år. Det var då Röda Korset som ägde huset tror jag, och mamma fick ta hand om badet för både män och kvinnor och för skolan. På den här tiden var det ju inte så många som hade badkar eller dusch. Nu är det båtklubben som har huset. Kanske var den här tiden en av de bästa i mitt liv, jag hade morfar och mormor i pensionärshemmet bara ett stenkast ifrån. Efter den korta visiten styrde vi mot Västervik. Jag tror att det kanske var sista gången jag återsåg min barndoms trakter.
Kommentarer
Trackback
