Regntunga skyar
Regntunga skyar sjöng en gång Gunnar Wiklund och före honom Alice Babs. Och det kan man säga om en dag som denna, där regn och blåst varit ihållande. Och visste man inte att det är augusti, så kunde man ta det för oktober. Nu varnas åter för risk för översvämning i det hårt drabbade Gävle. Stackars människor. Mådde tjyvtjockt på förmiddagen, var yr och konstig, men det bättrade sig till lunch och sen jag fått en kopp kaffe. Dricker numera bara en kopp om dagen. Kanske förkylning på gång för då brukar jag bli lite yr. Nåja, har försökt läsa lite. Är inne på Lundells tredje Vardagar i en pocketupplaga på över 800 sidor. Har kommit ungegär halvvägs. Handlar mycket om hur han ska bemästra sviterna efter en rattfylla, krånglet med myndigheter och att skaffa leg och annat. Utan bil känner han sin frihet beskuren. Och sedan är det de ångestfyllda förberedelserna för den turné som han motvilligt beslöt sig för 2019. Jag gillar Lundell och hans brottningar med livet, hans öppenhet och mänsklighet. Och ibland är han mycket vass och genomskådande och jag känner igen mig en hel del i det han upprörs över eller rackar ner på. Sedan försöker jag också läsa Maja Lundes Prezwalskis häst om vildhästarna i historien. Lunde sägs ha erövrat hela världen med sina romaner, men dock inte mig. Jag finner hennes historier lite väl tillrättalagda och med stort fokus på relationer, vilket gör att klimatbudskapet hamnar i skymundan. Precis som Binas historia skildrar Prezwalskis häst tre olika tidsperioder: från 1880-talets Sankt Petersburg och en resa till Mongoliet, om veterinären Karin som efter Sovjets fall försöker återföra vildhästarna till stäpperna, kanske den svagaste berättelsen i mitt tycke, och slutligen en framtidshistoria från 2064 och Evas och hennes dotter Isas försök att överleva på en gård i Norge, medan allt rasar samman utanför. Nej, det tar inte riktigt hos mig.
Kommentarer
Trackback
