Årsdag att minnas
Idag är det årsdagen av bomben över Hiroshima för 76 år sedan. Själv är jag årsbarn med bomben, född drygt tre veckor tidigare. Dessbättre visste jag inte vilken värld jag föddes till, men så småningom stod det ju klart. Att vi levde i det kalla kriget och att det var terrorbalansen som såg till att det oundvikliga inte hände. Idag lever vi fortfarande under hotet om ett kärnvapenkrig, men till det har lagts klimathot och pandemi. Mänskligheten har skapat förutsättningarna för sin egen undergång. Om vi återgår till den förödande bomben över Hiroshima den 6 augusti och Nagasaki den 9 augusti med hjälp av Sven Lindqvists otroliga bok "Nu dog du" - om bombernas århundrade, så var det något som amerkanerna och världen i övrigt inte skulle få kännedom om. President Truman påstod att en enda bomb fällts mot en viktig militärbas. Man hade velat undvika att döda civila. Det var fake news redan på den tiden. I själva verket fälldes bomben över stadskärnan, 600 meter över ett sjukhus och där morgonrusningen var i full gång. Omkring 100 000 invånare dödades omedelbart och lika många kom att dö en plågsam och utdragen död av strålningsskador. Men locket lades på. Inget skulle få komma ut om verkningarna. En klassisk strategi både då och senare och tidigare med då stora katastrofer inträffar. Men en journalist, australiensaren Wilfred Burchett, bröt mot censurreglerna och lyckades få fram en rapport, som publicerades på förstasidorna en månad efter bomben. Han kunde där visa att folk fortfarande dog av något som han betecknade som atompesten. Ett år senare kom John Herseys rapport "Hiroshima" i New Yorker och här fick världen för första gången möta sex överlevande som kunde berätta om sina upplevelser. De amerikanska myndigheterna slog ifrån sig och tog istället upp japanska övergrepp mot amerikanska krigsfångar. Tanken var att visa att "japsen" som man föraktfullt kallade dom fått vad de förtjänat. En general Groves stod inför kongressen och menade att strålningen inte orsakade sina offer onödigt lidande. Tvärtom var det "ett angenämt sätt att dö på". Dock slapp amerkanerna se några foton från offren, eftersom de inte fick visas. Och en tre timmar lång japansk dokumentärfilm om Hiroshima efter bomben blev konfiskerad och släpptes först 20 år senare. Det är lite lustigt att de olympiska spelen nu hålls i Japan 76 år senare utan publik och mot majoriteten av det japanska folkets vilja (60 procent är emot). Inte ens denna gång lyssnar maktens män till folkets vilja, utan ser till att Mammon får sitt. Och är det någon som minns Hiroshima?
Kommentarer
Trackback
