Ett folkligt historieverk
Har börjat läsa Vilhelm Mobergs Min svenska historia med betoning på Min. Det betyder att Moberg inte vill jämföra sig med eller tävla med historikerna av professionen. Han ser sig som en amatör i sammanhanget, men det måste medges, att han är en ganska fullfjädrad sådan. Hans utgångspunkt är att försöka skildra allmogen, det enkla folket. För att hitta dem har han utnyttjat lokalhistorikers arbeten, landskapslagar och besökt platser där historiska händelser inträffat. Hos Moberg finns en sympati och en känsla för det enkla folket som kanske inte är så vanligt hos historiker av facket. Jag köpte Mobergs böcker när jag själv läste historia vid en av landets dåvarande universitetsfilialer. Jag minns att böckerna diskuterades och att min historielärare var ganska skeptisk till dem. Jag kommer inte ihåg varför, men kan ana att det hade något att göra med att Moberg klampade in på ett minerat område, att han var en katt bland de hermelinska historikerna. Eller att han klart tog ställning för det enkla folket. Själv hann jag då inte läsa mer än några spridda kapitel i de bägge böckerna, framförallt det han skrev om Engelbrekt och Dacke. Men nu på ålderns höst har jag tänkt ge dem en chans. För Moberg var dessa två böcker de sista han skrev, innan döden avslutade hans produktiva och idoga gärning. I första delen från Oden till Engelbrekt slår Moberg an tonen genom att skildra trälarnas liv, något som andra historiker ägnat föga utrymme. Snarare har de förnekat att det funnits trälar, ty bondeklassen har framställts som en fri klass till skillnad från på kontinenten. Moberg visar övertygande att det funnits trälar i det forntida Sverige. Och det statarsystem som fanns ända in på 1940-talet var väl heller inte så långt ifrån ett trälsamhälle. Sedan blickar Moberg ut över bondens 500-åriga historia från hackan till traktorn och går igenom redskapens utveckling, byns betydelse och hur klyftorna inom bondesamhället breddades och fördjupades ända fram till våra dagar då bonden och jordbruket avvecklats i allt snabbare takt. Sedan kommer han in på vikingatiden, då bonden gick till sjöss och blev både ockupant och köpman, vidare till den 300-åriga kampen mellan kristendom och hedendom. Efter det kommer folkungatiden med en grym och bitter kamp om kronan mellan ätterna. En period på 70 år och med nio mord, varav åtta om kronan, där de som drabbades hårdast var menigheten. Magnus Erikssons långa regeringstid kopplas samman med den stora döden, digerdöden, en dramatisk tid i landets historia. Magnus Eriksson är mest känd för att han genomförde en enhetlig lagstiftning, landslagen, som ersatte de spretande landskapslagarna. Men kapitlet ägnas också hans värsta kritiker Birgitta Ulfsdotter, den heliga Birgitta. Moberg tar också upp hur livet tedde sig för medeltidens människor och går igenom landskapslagarna, där han beundrar deras kärva och mustiga språk, men även förfäras över de oerhört grymma straff som förekom. Moberg anser att landskapslagarna är outnyttjade av den historiska forskningen och här ger han åter en pik till historikerna, vilket inte uppskattades och kan vara en anledning till deras njugga bemötande av hans berättelser. Han avslutar sin första del med att porträttera drottning Margareta som han är ett stort fan av. Hon lyckades som kvinna med det som ingen annan hade gjort att ena de tre nordiska länderna och med unionsbrevet i Kalmar se till att Norden fick fred under en ganska lång tid. Del 2 från Engelbrekt till Dacke står nu på tur.
Kommentarer
Trackback
