Folk i rörelse
Demokratin är ingen självklarhet, utan ett resultat av hård kamp. Det visar Kjell Östberg i sin fängslande och viktiga rundmålning Folk i rörelse, om vår demokratis historia. Kampen började med spontana resningar mot en outhärdlig tillvaro och den bottnade så småningom i sociala rörelser som frikyrkorörelser, nykterhetsrörelser och arbetarrörelse och fann form i politiska partier. Kampen om den allmänna rösträtten stod högst på dagordningen, men motståndet var hårt, högern och liberalerna försökte med olika metoder att förhindra genomförandet. Man hittade på olika begränsande streck och hade första kammaren som med sitt veto kunde förhindra alla radikala förslag. Man fruktade massornas inflytande på den politiska processen. Det var först då revolutionen stod för dörren, som man gav vika och gick med på rösträttens införande, dock blev det även nu vissa begränsningar. Kjell Östberg poängterar här särskilt att kvinnorna hade stor inverkan på resultatet genom sina hungermarscher och demonstrationer. Den svenska demokratin är uppbyggd av folk i rörelse, folkrörelser. Det var den kraften som så småningom gav den politiska makten till socialdemokratin. Men socialdemokratin valde tidigt att acceptera den parlamentariska demokratin och avvisa andra former som rådsdemokratin. Man ville ha lugn och ordning. Den folkliga arenan fanns dock kvar och gav socialdemokratin energi och möjlighet att genomföra välfärdsstaten. Men byggandet av denna gav också möjlihet till karriärer och de kommunala spörsmålen och professionalisering tog överhanden över det ideella engagemanget och gräsrotsdemokratin. Den folkliga basen tunnades ut, folkrörelserna tappade medlemmar och gick tillbaka. Ett nytt uppsving skedde med 68-rörelsen, då nya sociala rörelser klev fram, mer aktivistinriktade och med nya kampformer. Här innebär också de vilda strejkerna en radikalisering som kom att påverka framför allt LO och inititiera många nya reformer på arbetsmarknaden, där förslaget till löntagarfonder gick längst, men som blev ett halvhjärtat och uttunnat förslag till slut, sedan socialdemokraterna vikit sig för de massiva protester som näringslivet drog igång. Man lyckade heller aldrig inlemma kraften från den radikala vågen, utan den nyrekrytering som senare skedde till partiet kom från Handelshögskolan och gav upphov till den så kallade kanslihushögern. Idag hotas demokratin från flera håll, men framför allt från det högerpopulistiska hållet, redan har demokratin inskränkts i länder som Ungern och Polen. Och i Sverige ser vi framväxten av ett konservativt block, som stödjer sig på ett rasistiskt och främlingsfientligt parti som även vill inskränka demokratin. Kjell Östberg ser dock hoppfullt på framtiden, han tror att nya sociala rörelser kommer att växa fram. "För hundra år sedan drev de folkliga rörelserna igenom den allmänna rösträtten. För femtio år sedan byggde nya och gamla rörelser den solidariska välfärdsstaten. Idag finns ingen annan kraft som kan skapa det tryck som krävs för att stoppa klimatkatastrofen, lyder hans slutord, som vill understödja den tes han har om att det bara är sociala rörelser som kan förändra världen.
Kommentarer
Trackback
