Mobergs svenska historia
Från Engelbrekt till och med Dacke är undertiteln till Vilhelm Mobergs andra del i hans egen syn på Sveriges historia. Två upprorsmän alltså, något som kan ses som symtomatiskt för Moberg, en oppositionell och stridbar människa som hatade kungadömet och makten. Kapitlen om dessa är de längsta i boken, förutom kapitlet om Gustav Vasa, Dackes och bondeupprorens baneman. Engelbrekts gästspel på den historiska scenen var kort, knappt två år. Mycket om honom är okänt, var han var född, vilket datum han dog och på vilken ö, och varför han blev bondeledare, själv var han bergsman, lågfrälse. Men kanske var det det brutala fogdeväldet som fick honom att reagera, särskilt Västeråsfogden Jösse Erikssons framfart. 24 fogdebogar brändes "i svartom brandom". Både adeln och kyrkan kom att utnyttja Engelbrekt och bondehärarna i konflikten med unionskungen Erik av Pommern och danskarna. Engelbrekts makt växte och då han blev vald till hövitsman, så blev han ett hot mot de ledande kretsarna i Stockholm. Mordet på honom kom därför lägligt. Hans mördare Måns Bengtsson fick ett skyddsbrev utfärdat av riksmarsken Karl Knutsson, som aspirerade på kronan och Måns Bengtsson blev till och med lagman i Närke. Mördaren gjorde sålunda en lysande karriär och Karl Knutsson blev kung. Moberg är bra på att slå hål på myter och vidskepelser. I Engelbrekts fall visar han hur den nationalistiska historieskrivningen utnyttjat Engelbrekts namn och gjort honom till den förste svensken och för Geijer var han nationalliberal. Moberg skriver vidare om brödets, i synnehet barkbrödets betydelse för att hålla nöden stången. Om danskhatets uppkomst och skogens betydelse för folkfriheten. Karl Knutsson får ett kapitel som visar att han var upphovet till danskhatets spridning genom sin propaganda. De tre Sturarna behandlas i ett kapitel som visar att Sverige under dem hade en ganska lång fredsperiod, som gjorde dem populära hos allmogen. I kapitlet Fredsdrömmar hos ett folk gör Moberg upp med en äldre historieskrivning som påstått att svenskarna var ett krigarfolk. Han visar bland annat hur gränsbönderna mellan Skåne och Småland slöt separatfreder för att kunna bedriva lukrativ handel och samfärdsel, vilket hans roman Förrädarland också visar. Kristian II, eller tyrann, som han kom att kallas i Sverige är för Moberg en intressant person, en psykologisk gåta. Handlöst förälskad i en bagardotter, tog han mor och dotter till hovet i Köpenhamn, där modern fick stort inflytande både genom att sköta Danmarks affärer och genom sin påverkan på kungen. Då Dyveke, som dottern hette, dog, förändrades Kristians psyke. Han trodde adeln förgiftat henne och sökte hämnd. Och kanske var det vad som inträffade vid Stockholms blodbad, då han inte kunde kontrollera sina känslor. Kristian genomförde en rad reformer och lagar som förbättrade böndernas ställning och fick i Danmark tillnamnet Kristian Bondekär. Adeln fick emellertid bort honom från tronen. För Vilhelm Moberg är Gustav Vasa en tyrann, inte en landsfader, som han fick höra i barndomens skola och av äldre historiker. Stockholms blodbad är väl känt, men Kalmar blodbad under Gustav Vasa är mer obekant. Ändå var offren där lika många som i Stockholms blodbad. Men de har blivit okända för att de var simpla knektar, enligt Moberg. Gustav Vasa var en furste i stil med Machiavellis i Il Principe. En svekfull person, beredd till våld, lögn, bedrägeri och förställning. Särskilt grymt blev efterspelet till Dackefejden, då han med tyska legoknektars hjälp förödde Småland och nästan utplånade Dackes släkt. Dackefejden, det största bondeupproret i Sveriges historia, avslutar boken, det skakade om Gustav Vasas kungadöme ordentligt och det var bara med tysk, dansk och adelns elittrupper samt bondehärar från bland annat Dalarna, som han kunnat dupera, som han kunde besegra Dacke och hans män. Här slutar tyvärr Mobergs historia, man hade gärna velat ha en fortsättning, men döden kom emellan.
Kommentarer
Trackback
