krille tvärvigg

Långt in i sin bok Åren reflekterar Annie Ernaux över vilket pronomen hon ska välja för den berättelse hon tänker skriva. Att använda "jag" känns för "förkrympt och kvävande" och "hon" skulle ge för mycket "utsida, avstånd". Hon väntar på en uppenbarelse, ett tecken likt Prousts madeleinekaka. Men då har hon redan gjort sitt val och på närmare 200 sidor använt pronomina "man" och "vi" för att skriva den kollektiva självbiografi som omfattar tiden 1940 till 2006, som är hennes egen från födelsen till pensioneringen. Det hon gör är att uppfinna en stil som är både subjektiv och opersonlig, privat och allmän. Det vill säga hon återuppväcker minnet av det kollektiva minnet i ett individuellt minne. Det ger ett intryck av att vi kan följa Frankrikes historia från krigsåren fram till 2006, då hon går i pension. Det blir sålunda en generationsroman, där hon själv uppträder som kronvittne. Det hon velat skildra är sin tid på jorden, men i ett större sammanhang. I berättarflödet skjuter hon in hållpunkter, stationer i form av foton, som blir till frusna ögonblick i berättarflödet. De ger en konkret bild av tidens gång, men tjänar också som andningspauser, ett stopp, där hennes utveckling och sociala ställning exponeras. Uppväxt i en arbetarklassfamilj i Normandie gör hon en klassresa via en katolsk privatskola, universitet och som lärare i litteratur i Paris, förortsliv, familj och skilsmässa. Ernaux är en politisk författare till vänster, ytterst kritisk till den väg som Frankrike väljer med marknadens primat, överflödets tyranni och konsumtionen som gud. Ytterst få episoder skildrar hon som hoppingivande som händelserna runt 1968, Mitterands val till president 1981, som dock snart byts i besvikelse. Mycket av det hon skildrar kan även en svensk läsare känna igen sig i,åtminstone i de stora dragen. Och man kunde önska att vi hade någon som i Sverige kunde ge en sådan här lysande skildring av sin tid.