krille tvärvigg

Karelska Karin har lämnat oss. Igår söndag förmiddag vid tiotiden ringde en sköterska från äldreboendet och sa att Karin somnat in. Hon hade ätit frukost och sedan sagt att hon skulle gå och vila och när man sedan tittade till henne, så hade hon dött. Karin fick som hon ville, hon önskade gå bort i sömnen. Hon ville gå till sin frälsare, ty Karin var kyrklig av sig. Vi åkte till äldreboendet för att ta ett sista farväl av henne. En vecka tidigare hade vi varit hos henne och fikat och då hade hon varit på gott humör och skrattat gott. Nu låg hon fridfullt i sängen utan några påtagliga smärtor och sköterskan sa att hon haft ett litet leende på läpparna då hon kommit in, precis som om hon varit belåten med att lämna jordelivet. Jo, hon hade talat länge om att hon önskade gå bort. Hon hade blivit drygt 91 år och hon tyckte att det räckte, hennes minne var inte det bästa och hon hade smärtor i leder och ben och ganska svårt att gå. Karin var född i Karelen och hade upplevt de tyngande krigsåren. Hon var yngst av fyra syskon. Då föräldrarna skildes fick hon komma till en släkting, något hon kunde känna en viss bitterhet över, även om hon var en förlåtande människa. Familjen fick lämna barndomshemmet och Karelen, då kriget tog ett strypgrepp om landet. Karin kunde på ett målande sätt beskriva hur det lät då de tungt lastade bombplanen kom i luften och då barnen var på väg hem från skolan, det lät som uiiii, uiii, sa hon och barnen fick slänga sig ner på marken. 13 år gammal fick hon lämna Finland och förena sig med sin mamma som flyttat ihop med en bonde i Aavajärvi. Hon mindes mycket väl hur hon tillsammans med sin syster ängsligt gick över bron till Haparanda. Tillvaron i Aavajärvi var hård, modern tycks ha varit sträng och Karin tyckte att hon fått slita som en piga. Men hon älskade samtidigt lantlivet och djuren, hon talade varmt om korna och hästen Rusko. Om allt detta kunde hon berätta målande, men ju närmare samtiden vi kom så blev det lite osäkrare. Hon bröt sig dock loss från Aavajärvi och kom till Luleå, där hon var hembiträde i en läkarfamilj en tid. Sedan utbildade hon sig till hushållslärare. Till våra trakter kom hon på 1970-talet. Hon blev kostchef i kommunen och hade ansvaret för både äldreboenden och förskolor. Och hon var mäkta stolt över att hon aldrig överskridit budgeten. Hennes paroll var att rätta mun efter matsäcken. Hon var som sagt kyrklig av sig och tjänstgjorde som kyrkvärd på ideell basis och sjöng också i kyrkokören. Vi lärde känna Karin på 1990-talet då vi skaffade kolonilott och blev granne med henne. Hon var alltid glad och generös och bjöd då och då på kaffe eller middag. För ungefär tio år sedan klarade hon inte längre av sin ekonomi, hon som haft ansvaret för en stor kommunal budget. Jag blev god man till henne och jag och min fru brukade hälsa på henne ett par gånger i månaden i hennes lägenhet som hon köpt för egna pengar och var mäkta stolt för. Sitt sista år bodde hon på ett äldreboende. Oturligt nog kom coronapandemin och under många månader kunde vi inte träffa henne. Först efter sommaren kunde vi ses igen. Karin var alltid lika glad att se oss och brukade skrattande hälsa oss med orden: nu blommar löken. Karin var en god människa. Hon spred glädje omkring sig. Vi saknar henne.