Ryska inbördeskriget
Inbördeskrig är kanske den värsta formen av krig, då människor i samma land ställs mot varandra. Hatet och våldet når ofta extrema höjder och såren från ett inbördeskrig kanske aldrig går att läka. Man behöver bara påminna om det amerikanska och finska inbördeskriget för att förstå vidden av excesser. Men det inbördeskrig som fått än större konsekvenser är det ryska inbördeskriget. Det orsakade död och lidande av enorm omfattning. Men det gav också konsekvenser för historiens utveckling under 1900-talet. Vi fick totalitära stater, vars konflikter kulminerade i andra världskriget och dess fortsättning kalla kriget. Det ryska inbördeskriget är därför en vattendelare i historien. Om detta förödande krig har den erkände historikern Antony Beevor (annars mest känd för sina böcker om andra världskriget) skrivit en diger och utförlig historik, Ryssland - revolution och inbördeskrig 1917 - 1921. Beevor bygger sin framställning på ett rikt arkivmaterial, omfattande litteratur och på vittnesutsagor från diplomater, regeringstjänstemän, läkare, musiker som Sergej Prokofjev, författare som Maxim Gorkij med flera. Dessa vittnesmål gör det hela mera levande. Förspelet och det dramatiska maktövertagandet eller kuppen i november är kanske det mest intressanta, även om vi hört eller läst om det många gånger. Beevor kommer dock med en del nya uppgifter, till exempel att februarirevolutionen inte var så oblodig. 1 600 personer dödades och 6 000 skadades. Dessa siffror är ju dock inget mot det stora antal som dog under själva inbördeskriget. En av förutsättningarna för den ryska revolutionen var Rysslands deltagande i första världskriget. De ryska soldaterna levde under vidriga förhållanden ute på slagfältet, medan de högre officerarna levde i sus och dus. En annan orsak var de högre samhällsklassernas blindhet inför det som höll på att hända. "Folkets hat har sjudit allt för länge", skrev en ung storfurste och det yttrade sig i våldsamma plundringar, i att monarkins symboler revs ner och i våld och våldtäkter. Hatet var stort mot polisen och även officerarna blev måltavlor för massans ilska. För att möta upproret i februari tillsattes en provisorisk kommitté på tolv personer i Riksduman. För att undvika ett inbördeskrig krävde man att tsaren skulle avgå och ersättas med hans yngre bror, för man ville bevara monarkin. Men båda tackade nej. I det läget framträdde den pompöse Alexander Kerenskij, som stabsläkaren Kravkov betecknade som en bombastisk bedragare. Kerenskij hade lägligt nog sin fot både i den provisoriska kommittén och i socialisternas sammanslutning Ispolkom. Interimsregeringen befann sig i ett maktvakuum och kunde inte företa sig något utan Ispolkoms godkännande. Därmed dröjde nödvändiga reformer och ett sammankallande av den konstituerande församlingen. Det utmynnade i juli 1917 i ett försök från den otålige Lenin och bolsjevikerna att gripa makten. Det misslyckades och Lenin fick fly utklädd till flykting. Juliorolighetern kunde mycket väl ha lett till en kontrarevolution. Högern eller kadettpartiet ville ersätta Kerenskij med den hårdföre militären Kornilov, men den moderata vänsterna motsatte sig det. Och Kornilov var inte alls intresserad av politik, han ville istället införa undantagstillstånd, få bolsjevikerna gripna, fortsätta kriget och skärpa disciplinen, bland annat införa dödsstraff för de som deserterade. Istället för att samarbeta ledde missämjan mellan dem att bolsjevikerna gynnades. Kerenskij lät till och med beväpna rödgardisterna för att upprätthålla ordningen. Kornilovaffären, Kerenskijs vacklande och interimsregeringens svårigheter att komma till beslut undergrävde den parlamentariska demokratin. Och så ledde det fram till maktövertagande eller kuppen i november. Det folkkommissariernas råd som utsågs att provisoriskt styra, innan den konstituerande församlingen hade sammanträtt, blev permanent, ty i det intrigspel som följde lyckades bolsjevikerna oskadliggöra oppositionen med fula knep och metoder. Kadettpartiet förbjöds, tidningar drogs in och tjekan skapades. En förutsättning för att bolsjevikerna skulle överleva var att man fick slut på kriget. Och till slut kunde man sända en delegation till fredsförhandlingarna i Brest Litovsk. Det var en sällsam och brokig samling som sändes iväg. Man ville visa bredden hos regimen och sände en infanterist, som knappt öppnade munnen, en fräck och självsäker arbetare, en terrorist som mördat en tsargeneral och då man upptäckte att en bonde saknades så skaffade man en sådan direkt från gatan. Delegationen leddes av den erfarne Joffe, men han blev snart ersatt av Trotskij. Han fick anvisningar att förhala förhandlingarna så mycket som möjligt för man trodde ju att en revolution snart skulle ske i Europa. Men då så inte blev fallet beordrades Trotskij att skriva på fredsavtalet för att trygga regimen, trots att villkoren var oerhört förödmjukande med stora landavträdelser. Bucharins falang var emellertid emot och i majoritet och de ville att man skulle inleda ett gerillakrig. Då kom Trotskij med ett medlingsförslag "varken krig eller fred". Lenin var skeptisk till det men gick ändå med på det. Man skulle meddela tyskarna att kriget för Rysslands del var över men inte skriva på något fredsavtal. Med detta hoppades man att Tyskland inte vidare skulle gå till angrepp. Men det var precis vad man gjorde och nu tvingades bolsjevikregimen krypa till korset och skriva på ett ännu värre fredsavtal. Efter fredsavtalet inleds inbördeskriget på allvar. Att gå in på alla dess turer, slag och alla vidrigheter skulle föra alldeles för långt. Det är dessutom en ganska tröttsam läsning. Det vi kan konstatera med Beevor är att de allierades eller ententens insatser var otillräckliga. Man var alltför splittrade och man mötte ett fanatiskt och disciplinerat motstånd. Stridsmoralen hos de vita styrkorna var heller inte den bästa och på det högre politiska planet kunde man inte enas om vad som var viktigast att göra.
Kommentarer
Trackback
