På tur med Linné
Jag och hustrun har tillbringat ett par dagar i fjällen, närmare bestämt vid STF:s (Svenska Turistföreningens) fjällstation i Grövelsjön i norra Dalarna. Fjällstationen vid Grövelsjön byggdes 1937 och är den sydligaste av våra fjällstationer. Väderprognosen talade om regn och kyla, men på plats visade sig vädret vara hyggligt och inget regn. Lite svalt kanske, men då man vandrar stör det inte. Måste säga att man imponeras av STF:s anläggningar. Mitt ute i ingenstan har man ordnat det med relativt bekvämt boende, även om vår lilla lägenhet med våningssäng inte var mycket större än en sovvagnskupé på tåg. Men det funkar ju bra när man bara bor ett par dagar. Och så fanns det andra faciliteter som dusch och bastu, TV-rum och butik och mycket annat som underlättade för alla de barnfamiljer som hittat dit. Maten var ju rena hotellstandarden med en riklig frukost och en middag som höll hög kvalitet. Dessutom fick man med sig en matpåse att ha med sig på vandringen. Vad jag inte visste var att Carl von Linné gjort nedslag här på sin Dalaresa 1734 på väg till Röros i Norge. Fjällstationen har tagit väl vara på denna begivenhet. En liten träskulptur av Linné tillverkad av Henrik Ekberg möter i entrén till fjällstationen, ett vittnesbörd om Linnés besök på platsen. Vidare fanns en utställning om Linné och över vattenkranen i matsalen sitter en skylt med texten: "Det vatten smakar rätt, som intet smakar". Och då avses förstås det kristallklara jokkvattnet i fjällbäckarna, vilket är något annat än det klorerade kranvatten de flesta av oss tvingas dricka. Dessutom är en av lederna som går upp mot fjället namngiven efter Linné. Så här skriver han i Dalaresan om den: "Reste man om morgonen bittida ifrån Grövelsjön, där man hade vilat över natten, blivandes vår väg uppför en bred slätt, Grövle sjövåla (Sjöhöjda) kallad" (citerat efter Anders Ejderviks lilla informativa häfte, Med Linné i norra Dalarna - 1734 och nu). Givetvis tog vi den leden. Linné lär ha färdats tilll häst, men vi tog förstås apostlahästarna. Stigen var grusad och ganska lättgången, även om den bar konstant uppåt, dock utan några brantare backar. Vi följde den upp till riksgränsen mot Norge, innan vi vände åter. Det var skönt att få några dagar i en annan miljö än man vanligtvis trampar runt i. Nu är det åter trädgården som gäller.
Kommentarer
Trackback
