Att uppfinna världen
5 000 år tog det för världen att sätta hjul på en resväska och anledningen enligt Katrine Marcal, som skrivit den underhållande essäboken Att uppfinna världen, är att det var männen som skulle bära resväskan och att en väska med hjul var för feminin att bära. Katrine Marcals bok är en vindlande tur genom teknikhistorien med en kvinnlig blick på skedena. Manligheten satte alltså käppar i hjulet för att ett hjul skulle sättas på en resväska. Men, får Marcal erkänna, globaliseringen och flygets utveckling bidrog nog också till att resväskan fick hjul. En annan essä handlar också om hjul. Den tar avstamp i tiden strax efter andra världskriget och den polioepidemi som då var för handen. Något jag själv minns. I det samhälle jag växte upp i var det ett par personer som drabbades. En av dem var en snickare, som fick lämna sitt yrke och dra sig fram i en kiosk resten av livet, då han fick svårt att gå. Nåväl, Anna Wifalk, var en av dem som drabbades och som fick se sin livsplan ändrad. Hon hade velat bli sjuksköterska, men blev nu oförmögen till ett sådant yrke, förlamad som hon blev. Men hon gav sig inte och fick en idé om att utrusta gåstolen med hjul, vilket också blev verklighet och så hade vi den moderna rollatorn. Tyvärr kunde hon inte omsätta idén i pengar, eftersom hon saknade kapital. En annan hämsko för kvinnor att förverkliga sina drömmar. Bilar går också på hjul och i essän "I vilket vi startar bilen utan att slå sönder käken" handlar det om elbilar kontra bensinbilar. De första bensinbilarna måste startas med en vev, vilket var livsfarligt och bidrog till sönderslagna käkar. De var också högst osäkra och gick ofta sönder. Elbilarna kunde startas med en tändnyckel och var säkrare än bensinbilarna. Trots det segrade bensinbilen, vilket vi idag kan beklaga, då vi tappat ungefär 100 år av utveckling. Men även här var könet med i ekvationen. En elbil sågs som något för kvinnan, medan en man skulle köra den mer äventyrliga bensindrivna, smutsiga bilen. Sedan bensinbilen vunnit, så att säga, så feminiserades den emellertid med en elektrisk startmotor, så man slapp slå käken av sig. Här finns också essäer om hur bysthållare och gördlar tog oss till månen. Det var nämligen en firma för damunderkläder som fick äran att tillverka de mjuka rymddräkter som de tre astronauterna bar på vägen till månen. En fascinerade historia. Vidare finns en essä om hur våra riskkapitalister beter sig ungefär som valfångarna en gång i tiden gjorde. Satsar storslaget med stora risker, men kan göra gigantiska vinster. Riskkapitalisterna tar dock inga dödliga risker, utan satsar på stora investeringar, där de alltid tar ut 2 procent oavsett hur investeringen utfaller. Det gör förstås att det bara är stora investeringar som gäller inga mindre och det har ändrat hela den ekonomiska spelplanen idag. Och här har kvinnor inget att säga till om. I en avslutande essä tar Katrine Marcal upp klimatkrisen. Här har två olika uppfattningar stått emot varandra: profeterna och trollkarlarna. Profeterna som varnar för domedagen och som vill skala ner, bevara och sluta att konsumera och trollkarlarna som tror på teknikens och innovationernas förmåga att lösa klimatkrisen. Katrine Marcal medlar mellan dem och menar att vi behöver båda synsätten, både uppfinna och förändra vårt sätt att leva. För då beteendena ändras i mer hållbar riktning kommer också efterfrågan på gröna produkter att uppstå och tvärtom. Det viktiga i sammanhanget är att ingen lämnas utanför, att alla ska känna att de är en del av den gröna omställningen. Här behöver politiken komma in och reglera och justera villkoren. Jag vet inte om det är en för naiv uppfattning, mycket brukar ju ske som vi inte kan förutsäga, men Katrine Marcals bok är en tankeväckande och lärorik historia.
Kommentarer
Trackback
