Det fallna imperiet
Den 26 februari 2022 lämnade Martin Kragh in manuskriptet till sin bok Det fallna imperiet, Ryssland och väst under Vladimir Putin. Det kunde se ut som en tanke, för bara två dagar tidigare så hade Ryssland invaderat Ukraina. 24 februari är bokens logiska slutpunkt, säger Martin Kragh. För allt det han analyserat och skrivit om pekar fram mot detta datum. Martin Kraghs bok är en bred och insiktsfull analys av den ryska historien med särskild tonvikt på det som händer efter Sovjetunionens fall 1989. Ryssland var försvagat och väst med USA i spetsen och den liberala demokratin såg ut att ha segrat för lång tid framöver. Vilket blev Rysslands vägval i en tid av oreda. Skulle man närma sig väst eller skulle man gå en egen väg? 1990-talet innebar en rad förödmjukelser för Ryssland. I kriget i Jugoslavien fick man sitta på åskådarbänken, utan att kunna agera för Serbiens sak. Redan då började röster höjas för att Ryssland förnekats sin rättmätiga plats i världspolitiken. En röst var nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn som förordade ett genuint tsarryskt rike som på 1600-talet med en suverän i toppen med nära band till sina undersåtar. Samtidigt växte en rad oligarker fram som plundrade staten på sina rikedomar. Jeltsin närmade sig väst och försökte uppehålla ett någorlunda demokratiskt system, men deltog också i plundringen av staten. Då han avgick och Putin utsågs till premiärminister var det få utom de invigda som visste vem han var. I början gav han intryck av att stå för demokratiska värderingar och gav löften om ekonomisk tillväxt, sociala förbättringar och en restaurerad rysk stormaktsroll. Han genomförde dock en rad symboliska åtgärder som pekade i annan riktning. Bland annat återinförde han den sovjetiska nationalsången och den nya vapenskölden var en sovjetisk flagga överlagrad av den tsarryska bysantinska dubbelörnen. Han återknöt på så sätt till tidigare regimer. Det andra Tjetjenienkriget gav honom en starkare ställning, han framstod nu som en stark ledare, en krigare. Den första inhemska konfrontationen gällde det fria ordet. Vladimir Gusinskij som drivit den relativt oberoende kanalen NTV och som kritiserat Putin fråntog sitt mediebolag och fick gå i exil. Även Boris Berezovskij, som kritiserat Putin för hans senfärdighet i samband med den ryska ubåten Kursks förlisning förpassades i exil. De rikstäckande medierna sattes under politisk kontroll. Budskapet var tydligt. Oligarkerna kunde få behålla sina rikedomar, men i gengäld förväntades de vara lojala med Kreml. En som inte följde de nya propåerna var den stenrike miljardären Michail Chordokovskij, vilket kostade honom friheten och hans företag nationaliserades och övertogs av flera av Putins vänner. En annan åtgärd som inskränkte påverkansmöjligheterna var att de regionalt utsedda guvernörerna nu skulle utses centralt av Kreml. Åtgärden var enligt Putin ett sätt att skydda landet mot yttre hot. En rad andra inskränkningar gjordes också. Med Medvedev som president väcktes förhoppningar om en mer liberal kurs, Medvedevs retorik skvallrade om det, men snart visade det sig att han bara var Putins platshållare. För under honom genomfördes konstitutionella förändringar som att presidenten i stället för att sitta fyra år skulle sitta i sex år. Det betydde att då Putin återkom 2012 som president, så kunde han sitta till 2024. Efter det har ytterligare förändringar gjorts så att han nu i princip kan sitta livet ut. Första gången Putin talade utomlands var i München 2007. Där gick han till angrepp mot väst, sa att USA:s agenda skulle inte vara allenarådande och att den liberala demokratin hade inget företräde. Ryssland avsåg att föra en egen och självständig utrikespolitik. När han senare på året mötte Angela Merkel i Sotji försökte han skrämma henne genom att ta med sig sin svarta labradorhund. Merkel hade blivit hundbiten i sin ungdom och kände osäkerhet inför hundar. Den arrogante Putin trodde kanske att han kunde vinna politiska fördelar genom att skrämma henne. Hon gav dock svar på tal genom att säga att han tagit med sig hunden visade bara att han skulle imponera som man, rädd för att visa sin svaghet. Med Rysslands ockupation av Krim 2014 kullkastades den europeiska säkerhetsordningen, som byggt på gränsers okränkbarhet, icke aggression och territoriell integritet. Putin hade korsat Rubicon, inget skulle nu bli som förr. Martin Kragh har så en ingående redogörelse för förhållandet mellan Ryssland och Ukraina som det skulle föra för långt att återge. Bland annat handlar det om hur man ska se på Kievriket och dess historia. I Ukraina står oförenliga ståndpunkter mot varandra. Ryssland hävdar sin, som man ser, legitima intressesfär, medan västvärlden insisterar på alla länders rätt till självbestämmande. Hur den knuten ska lösas återstår att se, just nu är det vapnen som talar. Putins politiska system bygger på det förflutna. Bärande bjälke är segern i andra världskriget eller det stora fosterländska kriget som ryssarna säger. För Ryssland var överenskommelserna i Jalta dess stora ögongblick, då landets inflytande var som störst. Längtan och saknaden efter det fallna imperiet finns kvar, precis som det gjort hos andra stora imperier som det engelska eller ottomanska. Rädslan att hamna utanför, att bli sedd över axeln är stor och har förstärkt impulsen att bevara det förflutna. Så länge Ryssland sitter fast i denna tvångströja, tror Martin Kragh, kommer landet fortsätta att vara i konflikt med sin omvärld. Det förflutna kommer att fortsätta att jaga landet in i framtiden. "Men inget är för evigt. Ett annat Ryssland kan finnas runt hörnet." Med dessa hoppfulla och framåtsyftande ord avslutar Martin Kragh sin vederhäftiga bok om Det fallna imperiet.
Kommentarer
Trackback
