Allt förgäves
Januari 1945. Den tyska krigsmakten är på reträtt. Kaos råder och flyktingar i tusental flyr från de ockuperade områdena. Men på en herrgård i Ostpreussen nära den lilla staden Mikau befinner sig familjen von Globig som i en skyddad kokong och känner ingen panik att ge sig av. Så börjar Walter Kempowkis roman Allt förgäves, en tragisk men bivis också ironiskt humoristisk berättelse. Godset Georgenhof är ett annex till det slott som en gång funnits på platsen, men som i ett annat krig på 1800-talet brändes ner av fransmännen. Husets herre Eberhard som satsat på engelska stålaktier och en rumänsk rågmjölsfabrik, har genom kriget måst ta anställning som administrativ officer för att klara försörningen och befinner sig nu långt borta i Italien. Husfrun Katharina är deprimerad efter att dottern Elfie dött i scharlakansfeber och hon lever nu mest i dagdrömmarnas värld. Hushållet sköts därför av den manhaftiga Helena Harnesch, Tantchen kallad, och två ukrainskor, Vera och Sonja. Knuten till huset är också polacken Vladimir som kusk och allt i allo. Återkommande gäst i huset är den spränglärde adjunkten Wagner, som föresatt sig att ta hand om den tolvårige och vetgirige pojken Peter, hans favoritelev. På andra sidan vägen, mittemot godset har en rad likadana hus uppförts och här huserar nazisten Drygalski, som ser med misstänksamhet och avund på godset och dess invånare och som finner det dubiöst att man låter undermänniskor sköta godset. I byn finns också ett tegelbruk med krigsfångar. Flyktingar passerar ständigt på vägen förbi godset och en del av dem stannar till för en natt och tas emot med gästfrihet. En frimärkssamlare, en violinist och en målare berikar godsets innehavare, som får en stunds omväxling, som bjuder på mat och som i gengäld får lite samvaro och prat framför brasan. Allt tycks gå sin gilla gång tills Katharina blir ombedd av kyrkoherden i Mikau att ta emot en främling över en natt. Katharina fantiserar om att det är fråga om en tjusig officer, men det visar sig vara en ordinär och robust karl, som tillika är jude och som hållit sig gömd i fyra år i källare och sovit över i tvättkorgar. Hon utsätter sig därför för livsfara och då hon avslöjas grips hon och häktas. Samtidigt rycker ryssarna närmare och man måste lämna godset och ge sig ut på vägarna, som är belamrade av människor till fots och med vagnar med familjernas ynka tillhörigheter. Flykten är skildrad som en stor monumentalmålning och författaren önskar att någon målare hade kunnat återge denna exodus. Men det är ju precis vad Walter Kempowski gör fast med ord. Det är undergångsstämning och för bokens alla personer går det illa. Tantchen blir dödad av en flygbomb, Vladimir och Vera hängs för plundring i ett träd. Wagner blir överkörd av ett fordon, Eberhard skjuter sig. Men nazisten Drygalski överlever och i bokens slut knuffar han ombord Peter på en barkass, som är på väg någonstans på havet. Kanske blir han räddad, kanske får han det bra, men författaren lämnar oss i ovisshet om hans öde. Ett något krystat slut kan man tycka. Allt förgäves var Walter Kempowskis sista bok och den utkom 2006, året därpå gick han ur tiden. Han räknas som en av Tysklands mest framgångsrika efterkrigsförfattare.
Kommentarer
Trackback
