Cykelbudet
Det dräller inte precis av arbetarskildringar i litteraturen och arbetarklassen är närmast osynlig. Sist jag läste något som handlade om det moderna arbetslivet och dess usla villkor var Yarden av den nyligen bortgångne Kristian Lundberg. Men nu har jag läst Anders Teglunds Cykelbudet, en berättelse om matbudsföretaget Foodora, ett av dessa nya företag i gigekonomin. Teglund och Lundberg har lite liknande bakgrunder, båda kommer från kultursektorn, den förre konsertpianist och Lundberg var poet och författare. Och båda tvingades mer eller mindre av försörjningsskäl att ge sig in i dessa osäkra och tvivelaktiga branscher och lyckades också skapa god litteratur av sina erfarenheter. För Anders Teglund var det pandemin som kullkastade hans försörjningsmöjligheter som frilansande kulturarbetare. Alla inplanerade konserter dog och Foodora blev en utväg i bedrövelsen. Han älskade att cykla så på så sätt var det ett bra val för cykla fick han verkligen, under ett drygt år avverkade han en sträcka så lång som från Kungsbacka till Kiruna. Cykelbudet är skriven i dagboksform och omfattar ett drygt år, ett år då pandemin slog till med full kraft mot det svenska samhället. Teglund hämtar upp mat, pick upp som det heter i appen Roadrunner, från restauranger, pizzerior och hamburgerbarer och cyklar så fort han kan ut med maten till kunderna. Allt han gör kontrolleras och styrs av den inte alltför tillförlitliga appen. Och han gör det mot en lön som inte är mycket att hurra för. Ändå trivs han med att få använda kroppen och kan känna sig nöjd efter en arbetsdag, något jag själv kan känna igen från mina verkstadsår som svetsare. Man hade i alla fall åstadkommit något. Men han får själv hålla sig med cykel och mobil och stå för alla reparationer. Gigekonomin är tänkt som ett system, där arbetaren får korta anställningar och närmast ses som egen företagare med allt vad det innebär av risker. I en performance bedöms han eller hon, om det ska bli förlängd anställning eller inte. Snabbhet och effektivitet premieras. Till råga på allt får man dra på sig Foodoras rosa mundering, något som Teglund först skäms för att visa sig i, men efterhand förstår han att han närmast är osynlig, en i mängden av rosa bud som rusar fram på cykelbanorna. En berättelse i dagboksform riskerar att bli monoton och upprepande, men Teglund bryter av genom att skildra andra scener, som en konsert i botaniska trädgården i Göteborg och skivsläpp och annat. En parallell berättelse handlar om pakestaniern Mubarak och hans hopplösa kamp för att få stanna i Sverige med sin familj, där barnen gått i skola och lärt sig prata svenska. Mubarak försöker få en fast anställning, men med de korta kontrakten har han inte en chans. Migrationsverket avslår hela tiden hans försök att etablera sig och till sist blir familjen utvisad. En hjärtlös historia som visar något annat än det SD försöker påstå. Teglund försöker hjälpa Mubarak och andra invandrare och han försöker också värva medlemmar till Transport, vilket inte alltid är så lätt, då buden knappast ser varandra mer än flyktigt vid mathämtning. Något personalrum finns inte, och inte heller något garage för cyklar, vilket skulle behövts, då flera cyklar blir stulna. Till slut lyckas emellertid Transport få till ett kollektivavtal med Foodora och situationen blir något bättre. Cykelbudet är väl ingen stor litteratur, men viktig för att ge en inblick i den nya arbetsmarknad som uppstått i Sverige, där 100 år av facklig kamp är som bortblåst och man får börja om från början. Den nya gigekonomin kommer med stor säkerhet att äta sig in på allt flera områden av den svenska arbetsmarknaden och i det perspektivet är Teglunds bok viktig. Den är öppenhjärtig, personlig och ett inkännande vittnesmål.
Kommentarer
Trackback
