The old oak
Tillbringade torsdagskvällen den sista februari med att se Ken Loachs film The old oak på Bio Kontrast. Man hade ordnat det trevligt genom att bjuda på den syriska rätten tabbouleh i foaljen innan filmen. The old oak sägs vara Ken Loachs sista film. Den utspelar sig i en by i norra England, Durham, i ett nerlagt kolgruvedistrikt, fattigt och nergånget. Husen har köpts upp billigt av ett cypriotiskt riskkapitalbolag för att hyras ut till flyktingar, vilket inneburit att huspriserna sjunkit. Gruppen möts av misstro och rasism, framför allt av pubens stamklientel. Puben är i stort sett den enda samlingspunkten i byn och drivs av den hedervärde T J, som till skillnad från stamklientelet ser flyktingarna som medmänniskor. Han hjälper deras ledare Yara att få sin kamera lagad efter att en förfriskad bybo haft sönder den vid ankomsten. Mellan Yara och TJ utvecklas en fin vänskap och förståelse. T J öppnar upp en sal, som länge legat i träda och som förr användes för strejkmötena mot nerläggningarna av kolgruvorna. Den har sedan dess stått och samlat damm, men blir nu en plats för gemensam middag mellan bybor och flyktingar. Det kan inte rasisterna tåla utan utför ett sabotage som gör lokalen obrukbar. T J är på väg att ge upp, men då flyktinggruppen får veta att Yaras far dött i ett syriskt fängelse, så sluter hela byn upp för att visa sin sorg och sitt deltagande, utom rasisterna som blir kvar vid sina ölglas, fjärmade från solidariteten som de inte vet vad det är, bittra som de är in i själen. Filmen avslutas med ett stort tåg genom byn med ett standar med orden enighet, solidaritet och motstånd i centrum. Kanske Ken Loachs sista hälsning till vad som krävs för att nå framgång i kampen för bättre villkor och ett nytt samhälle.
Caesar
Svt sänder just nu en serie om Julius Caesar, som kan ge intressanta utblickar till vår egen tid. Caesar var en karriärsugen man, som ville nå toppen och han skydde inga medel för att nå dit. Han utnyttjade olika svåra situationer i republikens liv för att klättra och han lierade sig med starka män som den rike Crassus (ordet krösus kommer därifrån) som var emot republiken och krigshjälten Pompejus. Tillsammans bildade de ett triumvirat som störtade republiken. Caesar rundade senaten och riktade sig direkt till folket i bästa Trump-stil och genom att hetsa folkmassan lyckades han bli av med sina motståndare, främst Cato, som försökte motarbeta Caesar. Ja, här finns många lärdomar för vår egen tid. Hur en populist agerar för att ta sig upp till maktens tinnar, hur han föraktar och rundar demokratin (även om demokratin på den här tiden inte gällde kvinnor och slavar). Se den gärna!
Agnar
Livets ax blev inte, som han trott, Sven Delblancs sista bok. Utan han lyckades skriva en fortsättning, som fick namnet Agnar och som utkom postumt efter hans död. Boken är skriven vid livets afton av en författare plågad av smärta och trötthet, men som ändå lyckas åstadkomma en förvånansvärt genomarbetad bok. Den handlar om tiden efter skräcktillvaron i Mölna, om en författare som lider av ångest och plågas av könslivets drifter. Allt är för det mesta gyttja och dy och han lider av att du ska inte tro att du är något. Svart humor och ironi är en del av berättarmedlen. Fadern hade köpt en ny gård i Västmanland och försökte få sonen dit genom att hävda sin rätt att få umgås med sonen efter skilsmässan. Sven for dit i förhoppningen att fadern ändrat sig, men upptäckte snart att så inte var fallet. Dessutom var han jagad av polis och kronofogde för alla skulder han ådragit sig. Till slut fann han för gott att fly till Kanada. Men då han inte kunde få över sin nya kvinna dit, så började han propsa på att Sven skulle komma. Och för att bli kvitt sin ensamhet och sin ångest och sin skoltrötthet så accepterade han, trots farmoderns varningar. Fadern sände endast en enkelbiljett och i april 1947 gav han sig iväg från Göteborg till New York med MS Gripsholm. Sven beskriver överfarten ganska noga, ger en bild av det klassamhälle som ett fartyg kan vara och skildrar sin förälskelse i en österbottnisk flicka Lisa, vars dialekt tjusar honom.
Då han väl kommit fram till fadern efter den långa resan möts han av orden: Fy fan, du luktar som en rävfitta. Det som möter honom är värre än han kunnat tro, fadern lever i rena misären och har skulder till vänster och höger. I huset finns ingen mat och pojken tvingas att bege sig till Mr Rubins handelsbod för att vigga varor. Det som sedan följer är en ökenvandring i elände och smuts. Till slut får han nog, sätter sig upp mot fadern och lyckas ta sig hem igen efter att farmodern skickat biljetter, vilka fadern försökt lösa ut mot pengar, men misslyckats. Det tar honom ett år att komma över infernot i Kanada och han är nära att bli sinnesjukhus, hamnar i en psykos och hör röster som vill locka in honom i en skokartong. Men till slut kommer han ut på andra sidan, börjar få kamrater, börjar skriva och inser att det är det han vill göra.
Livets ax
Livets ax är Sven Delblancs barndomsminnen skrivna mot slutet av hans liv, då han led av en obotlig cancer. Boken belönades med Augustpriset 1991 och hyllades av en enig kritikerkår. Livets ax är en berättelse om en tyrannisk far, en ömsint men olycklig och misshandlad mor och ett tungt släktarv med sinnessjukdom och självmord. Pojkens första minne är av ett veteax, som verkat lockande och som han stoppar i mun och skär sig på. Då han påkallar hjälp är det ingen som kommer och bistår honom, man till och med skrattar åt honom. En tidig kränkning och förödmjukelse som han bär med sig och som blir vägledande för hur han ser på livet: livet är smärtsamt och de vuxna går inte att lita på. Fadern avslöjar också att han är resultatet av en brusten kondom, det vill säga han är egentligen oönskad. Fadern är en skräckfigur, demon kallar sonen honom, han är oberäknelig i sina raserianfall, då han misshandlar både människor och djur. Pojkens äldsta syster, som går honom emot, vill inte ens kalla honom pappa, hon tycker inte att han förtjänar det epitetet. Efter några år i Kanada hamnar familjen på gården Mölna, väster om Vagnhärad i Sörmland. En nergången gård med en förvildad trädgård köpt på lån. I det Delblancska arvet fanns på mödernet en överkänslighet. Hennes far blev psykiskt sjuk och om honom berättar Delblanc i Samuels bok. På farssidan fanns framför allt farbror Rikard, en tystlåten man som blev något av ett faderssubstitut med sin breda och välkomnande famn. Ytterligare en ljuspunkt i tillvaron var ett ensamt blommande körsbärsträd i en skogsdunge vars praktfulla blomning och söta bär förundrade pojken. Pojken lever mycket i fantasin, i vardagen är han ofta fumlig och valhänt och skär sig på olika redskap. Böckerna ger tröst och en flykt från den bittra verkligheten. I farfadern, typografens efterlämnade restupplagor, hittar han både Strindberg och volymer av Grimberg. Lite längre fram blir IOGT:s bibliotek en skatt, där han fastnar för Jules Vernes En världsomsegling under havet, en bok som för övrigt även P O Enquist ju fastnade för. Kapten Nemos ensamma färd i ubåten Nautilus, där han reste fredad från världen lockade. 1938 började han i småskolan. Det blev en svår tid, där han återigen försökte spela pajas eller vara inställsam mot sina förövare och ge dem snask eller gåvor, vilket föga hjälpte. Men till slut gav han sig på mobbledaren och gav honom stryk och efter det fick han vara ifred, om än han fick gå mycket ensam. Det är en svartsynt författare vi möter, som ser verkligheten som grym och vederstygglig. Gud är blind och döv för vårt lidande och verkar till och med uppskatta det. Jesus har aldrig vägarna förbi Mölla. Alternativen för människan är antingen att underkasta sig en ordning som blir till ett fängelse eller att välja friheten vilket dock leder till vår utplåning. I dagens värld med diktatorer och autokratier å ena sidan och en värld med hotet om en klimatkollaps känns ju detta inte så helt främmande. För att undkomma verkligheten söker han återuppleva ett tillstånd som närmast verkar som en hypnos eller transcendens som han ibland upplever som en nåd. Han kan dock inte framkalla detta nådelika tillstånd och med stigande ålder blir det allt svårare att uppnå. Livets ax är en storartad berättelse, både gripande och förfärlig. En barndomsberättelse som mycket väl kan komma att bestå som en modern klassiker.
Morgon och kväll
Om födelse och död handlar nobelpristagaren Jon Fosses roman Morgon och Kväll. Två avgörande händelser i en människas liv, den första ger liv, den andra ett avsked till livet. I den första korta delen Morgon kommer gossen Johannes till världen. I den andra delen möter vi åter Johannes, sannolikt samma Johannes som föddes i den första delen, även om författaren inte säger något om det. Johannes stiger som vanligt upp på morgonen för att ta en rök och dricka kaffe, men finner det sällsamt lätt att stiga upp, utan smärtor och krämpor och uthustrappan tar i ett huj. Även tingen verkar förändrade, skimrande och svävande, både tyngre och lättare. Hustrun Erna är död och Johannes tycker att det är mycket tomt och ensamt i huset. De hade levt länge ihop och fostrat sju barn. Johannes hade varit fiskare och de hade haft det ganska knapert emellanåt. Johannes bestämmer sig för att ta en tur med båten, men då han kommer till stranden möter han Peter, som ju ska vara död. Johannes blir glad, men förvånad. Som läsare förstår man nu att även Johannes är död, men Johannes har ännu inte insett det. På så vis bygger författaren upp en spänning i romanen. När ska Johannes inse sin egen död? De beger sig ut för att fiska, men Johannes får ingen fisk, men båten är full med krabba, som Peter ska avyttra i stan. Han brukar sälja till fröken Pettersen, en trogen kund. Men då de lägger till vid kajen dyker hon inte upp och stan är närmast folktom. Till slut dyker en ung kvinna upp, Anna Pettersen, som Johannes uppvaktat i sin ungdom, skrivit ett brev till, men som gav sig till en annan. En smärtsam påminnelse för Johannes. Men så kommer två andra flickor dem till mötes, deras blivande hustrur, Marta och Erna, och de går en promenad med dem, innan de försvinner. Det är här som om en del av Peters och Johannes liv repriseras. Johannes förundras över Peter, han verkar så bräcklig och hans hår är jättelångt. Johannes vill klippa honom som de alltid har brukat göra med varandra. De åker tillbaka hem och Johannes tycker sig möta Erna som tar emot honom, men hon både finns där och försvinner. Då han slutligen går till Peter för att klippa honom, så möter han yngsta dottern Signe, som i full fart är på väg hem till honom med en orolig blick i ögonen. Johannes ropar till henne, men hon verkar inte se honom och då han försöker stoppa henne, så går hon rakt igenom honom. Sedan kommer Peter för att hämta honom och talar om för honom att han är död. Johannes är inte helt övertygad. Är jag död, frågar han. Jo, säger Peter och nu har jag kommit för att hämta dig över. Men varför fiskade vi krabbor då, undrar Johannes. Jo, för att du måste vänja dig av med livet, svarar Peter. Sedan tar de plats i Peters båt och anträder resan någon annanstans, där det är mycket annorlunda. Där det varken finns kroppar, smärta eller gott och ont och ej heller ord. Och allt du håller av finns där och allt du inte tycker om finns inte där. Och så far de rakt ut i havet och så är det som om de flyger. Och långt där nere på jorden ser Johannes sin yngsta dotter Signe och barn och barnbarn och grannar och bekanta och prästen som kastar jord på hans kista. Morgon och Kväll är en gripande och trösterik berättelse av en mystiker och en ordets mästare.
Stenfågel
Stenfågel är andra delen i Sven Delblancs Hedebysvit. Året är 1939 och på gubbabänken avhandlar Avskummet det som nu förestår. Di fattiga hamstrar och di rika ser om sitt hus lyder det samlade omdömet. Årensningen är nu ett minne blott och har ersatts av det osexiga mudderverket. Skomakar-Ludde har kommit in i andra kammaren och glömt bort sin hemort. Rävfarmarn har satsat stort på silverräv och gått i konkurs, då kvinnorna nu vill ha blåräv. Svensson, fyllhunden, ska få komma ut ur fängelset och författaren anställer en enkät bland invånarna för att höra deras omdöme om frisläppningen. Inte oväntat tycker doktor Lundewall att han borde snöpas, medan kyrkoherde Ahlenius föreslår bön. Fjärsmans bravader hos Handlarn har blivit diskretare, ty nu fraktas han bort i bil och inte med skottkärra, då han företagit sin tjänsteförrättning. Stenfågel går inte lika långt i fantasterier som Åminne, utan har ett mer realistiskt anslag. Dock saknas inte muntrationer, som skildringen av det Brunsénska haremets framfart i samhället och viragängets umgänge bakom smörgåsbordet. Delblanc är skoningslös i sin ironi mot överhet, myndigheter och regering. Å andra sidan brukar han ofta den Ahlinska förbönens estetik mot de små i samhället och har ett särskilt ömt öga för kvinnornas situation, därför är det konstigt att han av feminister dömts ut för en förlegad kvinnosyn. Hans medkänsla med den hårt arbetande Signe Svensson går inte att ta miste på och hennes medberoende med fyllhunden Svensson. Romanen mynnar ut i förändring. Den vackra men förtalade Märta,dotter till Signe Svensson, lämnar till slut Hedeby för att ta plats i Stockholm. Och Pärsy, som återvänder till samhället i triumf som korpral, och blir en frihetshjälte för barnen, då han plundrar Handlarns förråd på brännvin och pengar, chikanerar sig då han ger sig på en försvarslös gumma och blir finkad. För den rike bonden Lille Lars ser det också mörkt ut, då han inte får någon arvinge till släktgården. Kyrkoherde Ahlenius son Oscar, som gått runt och propagerat socialismens lyckorike och särskilt sökt vinna Signe Svensson för sin sak, hamnar i stort bryderi då Stalin och Hitler slår sina påsar ihop. Han räddar sig med att bli officer och får Signes förakt över sig. De enda som inte förändras är Rike Lars drängar Erik och Elon. De fortsätter sitt trälande för bonden. Det sörmländska landskapet är precis som i Åminne skildrat med stor kärlek.
Parallella liv
Parallella liv är en dubbelbiografi i Plutarchos anda av professor emeritus Lars Lönnroth om Sven Delblanc och P O Enquists författarskap. En personlig biografi, där Lars Lönnroth delar med sig av egna minnen av författarna och den tid de levde i och med analyser av deras författarskap. En trevlig, lustbetonad och lärdomsrik bok att sjunka ner i. Det fanns en hel del överensstämmelser i Delblancs och Enquists bakgrund. Båda kom från landsorten och båda studerade vid Uppsala universitet och båda hamnade i de kulturradikala kretsarna och hyste sympati för socialismen, Delblanc dock med större tvekan än P O. Bägge stod också under starka mödrars inflytande. Delblanc får ett tidigt litterärt genombrott med Prästkappan (1963), men framför allt med de folkliga Hedebyromanerna i början av 1970-talet. För P O Enquist går det lite trögare, dock innebär Magnetisörens femte vinter (1964) ett visst genomslag. Men efter att han försökt skriva arbetarromaner, men misslyckats får han ett genombrott med dokumentärromanen Legionärerna (1968). Men framför allt gör han oväntad succé som dramatiker med Tribadernas natt (1975), ett feministiskt drama om Strindberg och Siri von Essen. Med Musikanternas uttåg (1978) återvänder han till sin hembygds soicalhistoria, en roman som blir nästan lika populär som Hedebyböckerna. Man ska komma ihåg att Delblanc och P O Enquist var varandras konkurrenter på den litterära himlen och att de noga följde varandras författarskap. De skiljde sig i temperament och stil. Medan Delblancs stil var eruptiv och fantastisk, samtidig som han var misantropisk och pessimistisk, så arbetade P O Enquist mera lugnt och tålmodigt och såg ljusare och mera hoppfullt på framtiden. På 1980-talet utvecklades Delblanc i mer kulturkonservativ riktning, hans romaner blev mörkare. P O Enquist å sin sida genomgick vad Lönnroth kallar en infernokris efter att han brutit upp från familjen och flytt till Danmark och en ny kärlek, vilket förorsakade honom svår skuld och att han hemföll till alkoholism. Räddningen ur dryckenskapen kom med boken Kapten Nemos bibliotek (1991) i vilken han kunde återvända till och försonas med ungdomsåren och bli kvitt sin alkoholism. På ålderns höst kunde han sedan skriva flera framstående verk som Lewis resa (2001), Blanche och Marie (2004) och den självbiografiska Ett annat liv (2008). För Sven Delblanc innebar de sista åren att han återgick till den akademiska världen och tillsammans med Lars Lönnroth blev huvudredaktör för det litterurhistoriska verket Den svenska litteraturen. Men han skrev också den självbiografiska Livets ax (1991) där han gör upp med den demoniske fadern. Postumt utgavs också Agnar (1993). Om vi ser på deras eftermäle så räknas PO Enquist idag som en av Sveriges mest betydande författare och han läses fortfarande ganska mycket. Sven Delblanc däremot har hamnat i skuggan. Lars Lönnroth tror att det kan hänga samman med hans kvinnosyn och hans konservativa och pessimistiska livshållning. Lönnroth tror dock att det kommer att ändras och att en del av hans böcker kommer att få uppleva en ny renässans. Och kanske är de nyligen utgivna böckerna om Hedeby ett tecken på detta.
Delblancs Hedebysvit
Sven Delblancs så kallade Hedebysvit innehållande titlarna Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten har på nytt givits ut av Nirstedts förlag. Det är glädjande för oss som minns den prisade filmversionen av böckerna på 1970-talet. Dessutom är det välkommet med tanke på att Sven Delblanc väl börjat bli en av dessa bortglömda författare. Kanske kan nyutgivningen göra att Delblanc möter nya läsargrupper. Sven Delblancs Hedebysvit ska, som Gunnar Nirstedt skriver i sitt förord, ses som en del av de romanprojekt som skrevs om Sveriges omvandling från ett privilegiesamhälle till ett folkhem och som gick från bondesamhälle till en industristat. I Åminne är baron Urse representant för det överhetssamhälle som är på väg bort. Han står på ruinens brant och hans adelprivilegier har inte längre någon betydelse. Tillfälligt har han klarat sig genom att tutta på sitt slott och fått ut försäkringspengar, men samtidigt omkommer hans trogne tjänare Johan, som tubbats att utföra gärningen. i lågorna, något som ger Urse samvetskval. Hans hustru Louise har sjunkit djupt ner i alkoholångorna och beskrivs som förstenad. Hon har flera missfall bakom sig, vilket gör att släkten saknar arvinge. Paret lever ett hopplöst och tröstlöst liv. Andra krafter i byn är på väg att ta över. Socialdemokraten Skomakar-Ludde har tagit över ordförandeklubban i kommunfullmäktige efter den rike bonden Lille-Lars. Och Handlarn, till vilken många står i skuld, har fått konkurrens av det nyöppnade Konsum. Även rättsväsendet har ögonen på Handlarn som säljer spritvaror olagligt, fast den som ska gripa honom är den obeslutsamme fjärsman, som vid varje försök återvänder berusad. Även kyrkan och religionen har mist sin makt över människorna. Kyrkoherden Ahlenius har talets gåva, men hans ordsvallande retorik om jämlikhet, som bara avser jämlikhet i själen, gör inte längre något intryck på människor som hungrar efter bröd. Den ende ärligt bibeltrogne, Abraham Styf, är svårt sjuk i cancer och förmår inte hjälpa, nu ber han till Gud om lindring, men får inget gehör. Till slut inser han att det bara är hans godhjärtade hustru Karolina som kan ge honom tröst. Gud förmår inget. Bokens hjärtpunkt är den årliga årensningen, som har gamla traditioner, men även denna går på tok. Flottens bemanning blir en fars med baron som försteman och fyllbulten Sixten Svensson som tredjeman. Det hela slutar med att byamännen skickar hem baronen och Svensson och istället inträder Nikodemus Johansson i besättningen. En man som setts som ärelös, då han för att få bo hyresfritt hos Handlarn lämnat ut sin hustru till Handlarns förnöjelse. Men i och med att han får förtroende så växer han och sätter sig upp mot både hustru och Handelsman.
Sven Delblancs roman är en riktig berättarfest, närmast karnevalisk i sin framtoning. Inledningen med kameraåkningen mellan fjärsmans tjänsteförrättning och baron Urse på tåget är magnifik. Påhitten, infallen är många, som att han förser romanen med två berättare, Axel Weber och Mon Cousin, som kompletterar varandra. Mon Cousin är en riktigt otrevlig person, men en sanningssägare som avslöjar de fina Ursarnas mörka förflutna. Axel Weber är närmast Delblancs alter ego, en person som återvänder till den by han en gång lämnat. Fast Hedeby är förstås en fiktiv ort i närheten av det sörmländska Trosa. Till höjdpunkterna i boken hör beskrivningen av det sörmländska landskapet, det går inte att ta miste på Delblancs kärlek till landskapet.
Obegripligt
Ett brittiskt transportbolag Connecting Stockholm AB ska ta över driften av tunnelbanan i Stockholm från och med nästa år uppger Svt nyheter. Bakom bolaget står Go Ahead, ett utskällt brittiskt bolag, som inte har de bästa meriter. 2016 ställdes 60 000 tåg in( värre än SJ alltså) efter personliga konflikter och skador på spåren. 2018 var det nya problem med tiotusentals inställda tåg och kraftiga förseningar som påverkade hela det brittiska järnvägsnätet. Efter det fick man nog och förstatligade järnvägen i Storbrittanien 2021. Men i Sverige duger det här bolaget.
Regnspiran
I Regnspiran går Sara Lidman tillbaka i tiden, från 1894 fram till första världskrigets utbrott. I slutet av romanen då byborna samlas för bönemöte har kriget brutit ut, utan deras vetskap. Platsen är Ecksträsk, en omskrivning för Missenträsk, Sara Lidmans hemby. Flera personer från de tidigare romanerna dyker upp, som Petrus som här är en elvaårig pojke, liksom Jonas, Räven från Tjärdalen. Regnspiran är det västerbottniska namnet på tornsvalan, eller som vi numera kallar den tornseglaren, ett täcknamn precis som ulv för varg, för att dölja dess ödsliga urläte, som kan verka farligt att nämna. Och dess ödsliga läte sätter också tonen för denna tragiska berättelse. I förgrunden en kvinna, detta är en kvinnoroman, precis som Hjortronlandet, men nu med en individ i centrum. Linda är redan från födseln en upprorisk och stark flicka. Föräldrarna Egron och Hanna har fått henne sent i livet och vet inte riktigt hur de ska handskas med henne. Om vi ser det i nutidens perspektiv kanske vi skulle kunna sätta någon bokstavskombination på henne. Den syndtyngde Egron försöker först med bibelspråk att fostra dottern, men hon uppfattar orden annorlunda än Egron, använder dem för att predika och rumstera om. Den ömma modern Hanna försöker med mjukare metoder, tillverkar en docka, som blir Linda kär under namnet Gockan. Men då Egron tror att Linda tagit kål på en kyckling kastar han dockan i elden, för honom var dockan ett beläte. Därmed är hans öde beseglat. Då han beger sig till Vättberget för att hugga ved, hugger han sig i benet och förblöder. I en syn har Linda sett hela förloppet, eller har hon kanske styrt det? För byn är Linda nu en farlig person, som äger krafter som man tar avstånd från. Och olyckorna med Linda fortsätter. En fosterpojke, Simon, som fått plats på Gammelgården hos Elofs blir en nära och förtrogen vän till Linda. Han gör nästan allt som Linda vill. Han är oskuldsfull och god, men inte särskilt vacker, liknar en satyr. Då Linda vill ha en rosenhilka som grannflickan Ulrika fått, så stjäl Simon den för att Linda vill känna på den och rita av den. Då han tänker hämta tillbaka den hindras han av att han ska åka till ett konfirmationsläger. Linda och Simon brukade leka mamma, pappa, barn och då Simon en dag ligger ovanpå Linda, ditlockad, så upptäcks de. Tillsammans med ett brev från prästen, som förfasat sig över att han sett Simon onanera, så sammanträder byafäderna för att avgöra Simons öde. Ska han på uppfostringsanstalt eller inte. Då de inte kan enas besöker de Linda som får fälla utslaget. Och Linda offrar Simon som den värsta Judas. Men Lindas svek stannar inte där. Hon är svartsjuk på Ulrika i Gammelgården som har en fästman, Karl, med vilken hon ska gifta sig. Då Karl kommer till Lindas gård för att hämta cykeln, som han lämat kvar efter logdansen, så lockar Linda in honom i stugan. Där uppstår en hetsig ordväxling som slutar med att Karl våldtar Linda. Karl flyr från byn och snart visar det sig också att Linda är med barn. Byn har snart räknat ut vad som skett, alla förstår, utom Ulrika, som går och väntar och längtar efter sin Karl. Så föder Linda barnet, som hon ägnar föga intresse. Istället tar Hanna och Ulrika hand om barnet och kallar det för lill-Karl, omedvetna om barnafadern. Leander, en hunsad hemmason hos byns patriark Ant Viktor, förbarmar sig över Linda och erbjuder henne giftermål. De gifter sig till ett kärlekslöst äktenskap, medan Ulrika och Linda kommer närmare varandra, dock utan att Linda avslöjar hemligheten. Till sist uppdagas den då Leander uppsöker Ulrika och avslöjar det verkliga förhållandet och Ulrika tar sitt liv. Det är byanden som svävar över byn, en patriarkal ordning som Linda sätter sig upp emot, dock utan att kunna påverka den. Istället ses hon som avvikande och farlig. Linda har säkert många drag gemensamma med författaren själv. Regnspiran är en symbolistisk roman med många anspelningar. Regnspiran med sitt uråldriga läte är en. Simon, som är en sorts Jesusgestalt, som sviks av Linda-Judas. Vättberget, där vättarna härskar, de som vill stjäla människornas själar. Ja, här finns gott om symbolik i en mångbottnad och spännande roman.
Johan Pehrssons dubbla värderingar
Johan Pehrsson visade i intervjuprogrammet 30 minuter att han håller sig med dubbla värderingar i synen på SD. I Europa är SD ett parti, som man håller sig borta från, men i Sverige går det bra att samarbeta med dom. Trots att två av liberalernas EU-ledamöter förklarat SD som ett farligt parti så ville Pehrsson göra denna boskillnad mellan SD i EU och SD i Sverige. SD genomgår sålunda någon slags förvandling då de verkar i EU och då de verkar i Sverige. I Sverige anpassar de sig efter liberalernas politik, verkar Pehrsson tro, och blir sålunda rumsrena, medan då de kommer ut i Europa blir omöjliga att ha att göra med. Tror Pehrsson själv på denna saga eller handlar allt om att få sitta vid maktens bord.
Shakespeare
Nyligen har Svt visat en utomordentligt intressant dokumentär om William Shakespeare i tre akter. Skådespelare, historiker och litteraturvetare kom till tals och gav sin syn på Shakespeare och hans verk. Man följde Shakespeare från det att han lämnade Stratford, hustru och barn, och som 20-åring begav sig till det ruffiga och farliga London för att försöka klättra på den sociala stegen. Fadern John, handskmakaren, hade gått i konkurs och sonen ville söka få upprättelse för familjen. Första tiden i London var svår, han fick slita med enkla göromål, men sökte sig till teatern och lärde sig hur den fungerade. Teatern hade inget högre anseende, ej heller skådespelarna, de sågs inte som mycket bättre än hemlösa och tiggare och som att de levde ett utsvävande och omoraliskt liv. Detta var något som Shakespeare ville ändra på, han ville att teatern skulle få en högre status. Därför försökte han anlägga en teater i de lite bättre stadsdelarna, men mötte starkt motstånd och fick vika ner sig. London var som sagt ett mycket farligt ställe, pesten slog till då och då och kampen mellan protestantism och katolicism var skarp och det gällde att vakta sin tunga. Shakespeare, vars far var katolik, fick kryssa väldigt försiktigt mellan de ideologiska skären. Men han fick beskydd, både adligt och kungligt, och kunde på så vis ta sig fram i den snåriga terrängen. Då hans främste medtävlare Marlowe var ur leken, efter att ha mördats, var vägen framåt för den unge Shakespeare utstakad. Men, som dokumentären visar, så fanns det också svåra bakslag och mörka stunder, som då sonen Hamed dog blott 12 år gammal. Visst är det förvånande att Shakesperares pjäser fortfarande, efter mer än 400 år spelas på scener världen över. Det måste betyda att det i dessa pjäser finns allmängiltiga sanningar om människan. Och Shakespeare kunde i sina karaktärer gestalta många av de känslor som han själv upplevde och brottades med.
Med lögnen som vapen
Nu, då jag sitter här och ska skriva om Erik Åsards bok Med lögnen som vapen och den amerikanska drömmens kris så inleds primärvalen i Iowa och återigen är Trump i centrum och leder stort i valundersökningarna. Man kan ju tycka att det är helt otroligt att denne storlögnare åter ska kunna väljas till president med alla de saker han åtalats för. Men läser man Erik Åsards bok så kan man inte bli förvånad. Med lögnen som vapen kom ut 2020 och handlar om Trumps år vid makten. Den är alltså utgiven före valet 2020, då Trump förlorade makten. Men Åsard förutsäger flera av de saker som sedan inträffade. Med den person Trump är så trodde inte Åsard att han skulle finna sig i en valförlust, utan påstå att valet var riggat, vilket precis var vad som skedde. Vidare trodde Åsard att det skulle bli protester, att hans kärnväljare skulle ge sig ut på gatorna, vilket ju också inträffade, däremot trodde nog inte ens Åsard att kongressen skulle stormas. Hur valet än går, säger Åsard, så kommer man att få ett dysfunktionellt politiskt system, en fortsatt stark polarisering och en betydande arg minoritet som mer tror på Trump än på demokratin. Även det har sannerligen besannats. De fyra åren med Biden har på inget avgörande sätt förändrat detta. Trump har fortsatt att kasta sin skugga över det amerikanska samhället. Försöken att få honom åtalad för en mängd brott har misslyckats, inte minst för att han har det republikanska partiet i sin hand och som lojalt ställer upp bakom honom, oavsett om de vill eller inte. Lögnen har blivit ett av Trumps medel för att förvilla och skapa osäkerhet. Redan första dagen i sitt ämbete ljög han om antalet åskådare vid presidentinstallationen och om vädret. Bagateller kan tyckas men det satte tonen. 1 000 dagar in i presidentperioden kunde Washington Post rapportera att han gjort sig skyldig till 13 500 falska eller vilseledande meddelanden eller 14 stycker per dag. För Trump är lögnen vanemässig och har till uppgift att framställa honom i så fördelaktig dager som möjligt. Vidare ska lögnerna skyla över felsägningar eller misstag och peka ut eller smutskasta motståndare. Viktigare än verkligheten är bilden av verkligheten.
Den amerikanska drömmen har varit en bärande pelare i det amerikanska samhället. Myten om the self made man som skapar sig en egen väg till toppen har spridits länge och fått människor från alla håll i världen att söka sig till Amerika som en fristad. Att sen drömmen ofta var en dröm har inte kunnat hålla människor tillbaka. Än idag vallfärdar människor hit för att skapa sig en bättre tillvaro. För Trump däremot är drömmen död eller den gäller i vilket fall inte för alla de migranter som söker sig till landet, de ska stängas ute med murar och är inte välkomna. Att drömmen falnat har också att göra med att ojämlikheten, både den ekonomiska och sociala växt och att den sociala rörligheten är dålig, den amerikanska drömmen är kort sagt i kris.
Återstår nu att se vad som händer om Trump kommer tillbaka som president. Risken är väl stor att vi kommer att få se USA utvecklas än mer i autokratisk riktning med en självgod president. Och världen i stort kommer sannolikt att bli än mer osäker och orättvis.
Hjortronlandet
I Hjortronlandet, Sara Lidmans andra roman, nagelfar hon kronotopsidén, statens stora värvningskampanj under mellankrigstiden, 1918-1925, för att locka jordlösa arbetare att odla upp myrmarkernas slumrande rikedomar i norr. Bakom fanns också andra syften, som att söka arbetskraft till skogsnäringen, hejda emigrationen och förhindra en revolutionär utveckling. Romanen utspelar sig i en dialog mellan statens idealistiska önskningar och det verkligt levda livet på platsen. Platsen är sålunda ön, verklighetens Holmen, nordväst om Ecksträsk, verklighetens Missenträsk, där Sara Lidman föddes. I förgrunden finns fyra kronotorpsfamiljer, mönstertorparen Franz och hans Frida och hans fader Stefan med betoning på den sista stavelsen och hans andra hustru Anna, trollan kallad. Vidare barnfamiljen Skrattars med Jani och den sturska Stina samt fattigfamiljen, de hungriga och håglösa Nordmarks med den milda Hilda som sammanhållande länk. Hjortronlandet är en kvinnoroman, här är det kvinnorna som styr och ställer, som bestämmer i familjen, även om de gör det på olika vis. Stina styr och domderar, Hilda använder mera mjuka metoder, medan Frida är av den underdåniga sorten, men som ändå ofta får sin vilja fram. Som då hon ger sitt barn namnet Claudette efter att ha läst en fransk roman. Barnafadern våndas, men accepterar ändå det lustiga namnet. Barnet själv får sedan utstå diverse smädanden. I Skrattars familj, den röriga, bullrande och brokiga, föds så ett geni, den vackra och begåvade Märit, som skolfröken, katederpersonen Vera Lidgren försöker få att fatta vilka möjligheter hon har, men som bara skrattar och väljer att vara kvar på ön. Hon behärskar det mesta och får pojkarna att ställa sig på rad för att vinna hennes gunst. Men sedan väljer hon den minst lämpliga, pjallret Robert, den näst äldsta pojken Nordmark. Valet verkar mest vara en nyck och sedan går hon bort i galopperande lungsot och först då ser hon den verklighet som hon omgivits av. Claudette tillhör de obetydliga, är närmst osynlig, men har ett rikt inre liv. Hon ser människornas och djurens lidande till skillnad från Märit och hon identifierar sig med Eckträskborna, som har det litet bättre och hon vill bort från ön och det eländiga livet. Och i slutet av romanen lyckas hon också med det. Männen spelar andraplansroller. Franz är den förnämste torparen, som uppfyller överhetens krav, men som Claudette konstaterar, är han en man utan glädje. Han strävar med myren för att kunna köpa loss arrendet och bli sin egen. Stefan, den forne hästhandlaren, är en avskrädeshög, som lever i lump och smuts och Claudette kan inte vistas i samma rum som han. Jani, strävar på, men står under toffeln på den livskraftiga Stina, som föder barn på barn lika lätt som man kokar en kvällsgröt, tills hon efter ett rendezvous med Franz under omåttlig smärta får föda ett barn som lagt sig på tvären och som Anna, trollan, får skära itu för att Stina ska överleva. Anna är romanens mystiker, full med historier om vittror och småfolk, men också till handfast hjälp då barn ska bli till. Överheten syns sällan till men dyker då och då upp, som vid en inspektion, där de slår ner på Nordmarks och vill vräka dem, men till sin förvåning upptäcker att en ko finns i ladugården, vilken ditforslats av Anna. Och Nordmarks får bo kvar. En annan överhetsperson är ortsprästen Blom, som även figurerade i Tjärdalen. Blom försöker tala Stina till rätta för hennes äktenskapsbrott, dock utan resultat. Så kitslig kan väl Gud inte vara för hennes övertramp, tycker Stina. Fjärdingsman dyker också upp för att ta itu med fostrets död, en läkare måste utföra ingreppet inte någon okunnig trollkvinna, tycker fjärdingsman. Byborna håller emot och skyddar Anna, så det enda fjärdingsman får ut är att äta våfflor hos en av familjerna. När man sedan hittar Anna död har fjärdingsman inte längre något där att göra.
Hjortronlandet är både tragik och skratt, en myllrande roman med slagfärdig dialog och ett berusande språk. Med 70 år på nacken är den fortfarande högst läsvärd.
Kairos
Jenny Erpenbecks roman Kairos är en plågsam historia att läsa, om ett förälskat pars himlastormande kärlek som falnar och en stats (DDR:s) förfall. Två parallella berättelser som hänger samman. En dag i mitten av 1980-talet vid Alexanderplatz i Berlin slår Kairos, det lyckliga ögonblickets Gud, sina ögon i den unga, 19 år gamla, Katharina och den 30 år äldre Hans. En passionerad kärlekshistoria tar sin början, men med hinder. Hans är nämligen gift och har en son och han ställer upp villkor för deras samvaro. Katharina accepterar villkoren och får finna sig i en andraplansroll. Hans behöver både tryggheten i äktenskapet och det äventyrliga rendezvouet för att kunna skapa, påstår han. För Katharina är det inte lika roligt. Hon får lägga band på sig och utnyttja de tillfällen då de kan träffas. Katharinas föräldrar och hennes vänner tycker att hon är galen. Hans är författare och frilans med fast anställning vid radion, han är klassiskt bildad. Han har valt sin bana i protest mot faderns nazistiska bakgrund, fast själv var han också med i Hitlerjugend. Då Katharina går en teaterutbildning i Frankfurt an der Oder har hon en tillfällig förbindelse med en kurskamrat Vadim. Då Hans får reda på detta börjar han bestraffa henne, dels genom att tala in kassetter, där han fördömer hennes beteende och moral, dels ibland piskar henne för att få njutning. Och Katharina tar emot, erkänner sin skuld och synd. Varför lämnar hon inte honom, undrar läsaren och även hennes vänner. Och Hans själv har ju begått äktenskapsbrott, vilket han tar lätt på och tycks anse att det är helt i sin ordning. Samtidigt som denna fysiska och psykiska misshandel pågår så börjar samhällssystemet falla samman. Den senare delen av romanen beskriver hur systemet kollapsar och det som sker efter murens fall. Det som varit DDR och dess folk blir nu andraklassens medborgare. Deras besparingar är hälften så mycket värda som västberlinarnas. Det ena företaget efter det andra går omkull och myndigheterna upplöses, arbetslösheten blir ett gissel och konsumtionen överideologi. Det som inte den marxistiska filosofin förmådde skapa av enighet, lyckas nu coca cola med. Det är inte svårt att förstå att ett parti som Alternativ för Tyskland idag har sin bas i Östtyskland, det visar Jenny Erpenbecks roman. I en epilog kan hon avslöja att Hans även varit engagerad av Stasi, fast han avslutat sin karriär strax innan han ingick umgänge med Katharina. Kairos är en högst läsvärd roman som anbefalles.
Vinterns grepp
Vintern har i år tagit ett rejält grepp om vår trakt. Det var länge sedan vi hade en sådan här vinter. Är det månne klimatförändringarna och en nedbromsad Golfström som ligger bakom, något vi har att vänta även kommande år? Nu ligger snön metertjock på gården och vallarna är så höga att det är svårt att skyffla undan snön. Vår snöslunga som borde vara i arbete nu, står på logen och surar. Först gick en rem av, men den lyckades vi byta med stort besvär. Men då vi körde igång den så ville den bara gå ett par minuter så hostade den och stannade. Av verkstaden fick vi rådet att tömma tanken på bensin, gick inte det så kanske det var fel på förgasaren och då måste vi in på verkstaden med den. Ja, maskiner är inte min grej, så det blir till att lita på muskelkraft och hittills har det ju fungerat. Vintersolståndet är i alla fall förbi, så nu ska det bli ljusare tider. Fast i politiken och i världen är det inga ljusa tider. Krigen fortsätter i Ukraina och Gaza och högerkrafterna växer runtom i världen. Och klimatmötet i Dubai gav heller inga större föhoppningar om något genombrott. Och klimathandlingsplanen som regeringen presenterade var mer en plan över en klimathandlingsplan, som någon uttryckte det. Men låt oss hoppas på ett bättre år 2024 än det skitår vi har bakom oss.
Fascinerande om filosofen Rosseaus liv
Steve Sem Sandbergs roman Oceanen är en berättelse om filosofen Jean Jaques Rosseaus vistelse på ön Ile Saint Pierre i republiken Bern år 1765. Här får han en tillfällig flyktplats efter att ha jagats från Frankrike och utsatts för stenkastning i Motiers för sina skriverier och sitt leverne. 45 dygn kommer han att tillbringa på ön, innan han åter jagas iväg. För sina tankar i uppfostringsromanen Emile och Samhällsfördraget hade han gjort sig persona non grata med de styrande både i Frankrike och Schweiz. Nu sågs han som en uppviglare av ungdomen mot sina fostrare och välgörare. En hädare och gudsförnekare som måste stoppas. Hans leverne med hushållerskan Therese väcker också anstöt hos moralens väktare. Hon har fött honom tre barn, vilka lämnats till barnhem. Therese har följt honom i vått och torrt, men lönats ganska illa, ja tidvis förnedrats. Själv är han sjuklig, lider av urinrörsbesvär och måste använda katetrar för att få fram urin. Pottan finns alltid inom räckhåll. Det gör att han ibland har skov med svåra smärtor. På ön vill han bara ägna sig åt botaniken, undersöka öns växtliv och samla örterna i ett herbarium. Den enda egentliga vän han har är en pojke, som följer honom tätt i hälarna, som är frågvis och fräck och som inte tror på ryktena om att han är besatt av djävulen. Varför då, undrar Rosseau. För att du är alltför rädd, svarar pojken. På ön får han tid att tänka över sitt liv. Hur han fått fly från Paris och hur han nyligen utsattes för stenkastning och återigen fick bryta upp. Han har dock haft sina välgörare, ofta adliga kvinnor. I Paris i salongen hos Mme dÉpinay hade han varit huvudperson. Hon kallade honom sin brumbjörn. Men framför allt solade hon sig i glansen av alla de författare och filosofer som besökte hennes salong. Men hon var spotsk och arrogant och påminde alla om att de var utbytbara. Och då hon uppdagar att Rosseau haft ett kärleksförhållande med Sophie d´houdetot så är det slut med hans upphöjda position. Hela tiden på ön känner han att han vistas där på nåder. Och så en dag får han ett brev från senaten i Bern som upplyser honom om att han inte längre äger rätt att vistas på republikens mark. Återigen måste han bryta upp och denna gång går resan till Preussen.
Oceanen är en drabbande skildring om en frispråkig och modig man, som lade grunden till en ny syn på kunskap. Men som av sin trångsynta samtid förföljdes och jagades från land till land och hans böcker förbjöds och brändes. Dock var det han som fick sista ordet. Oceanen har något att säga oss idag, ty det fria ordet sitter trångt på många håll i världen.
En fantastisk roman
Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en bok som man inte vill släppa, som man vill läsa från första till sista sidan i ett svep, så fantastiskt spännande är den. Men nu gjorde jag inte det, utan hade den som kvällsläsning, det vill säga läste 15 till 30 minuter varje kväll. Den som tänker läsa den ska inte göra så, utan läsa den i ett streck, om möjligt. Tara växer upp i en mormonfamilj i Idaho i skuggan av ett berg Buck Peak, Prinsessan kallat. Det är en isolerad trakt i delstaten Idaho. Fadern Gene driver en skrotfirma. Han är en gammaldags sträng patriark med Bibeln som rättesnöre. Han är bipolär och planerar för domedagen och har grävt ner tusentals liter bensin och burkat ett otal persikor för att överleva. Han låter inte barnen gå i skolan, eftersom han ser skolan som en socialisthärd och regeringen och myndigheterna som fiender. Han tror heller inte på sjukvården och läkarna, utan sjukdomar ska behandlas med modern Fayes örter och homeopatmedel. Faye tillverkar tinkturer och oljor och rycker in som barnmorska vid förlossningar. Det är en dysfunktionell familj och en rad olyckor sker i den farliga miljö där den ovarsamme fadern härjar. Tara får ett stålrör genom benet, men får inte uppsöka sjukhuset för att behandla skadan, utan det är moderns preparat som ska användas, samma sak då hennes bror Luke bränner sina ben och även då fadern nästan dör vid en explosion och blir skadad för livet. Allt som sker och att man överlever tar fadern som intäkt på Guds kraft. Då farmodern dör i cancer beror det på att Gud övergett henne för att hon inte haft den rätta tron. Trots att fadern är mot skolsystemet så får Tara i alla fall börja i en mormoskola. Här märker hon snart hur annorlunda hon är jämfört med sina kamrater och hon tycker sig inte ha någon rätt att vistas vid skolan. Här blir hon förnedrad då hon inte känner till vad Förintelsen är och inte heller vet vem Martin Luther King är. Men hon är begåvad och då hon skriver en lysande essä i idéhistoria så erbjuds hon att bli utbytesstudent i Cambridge. Även här känner hon sig först apart, men anpassar sig efterhand. Men Buck Peak har fortfarande sitt inflytande över henne. Hon var en okunnig flicka som kröp fram ur en skrothög, men nu har hon förändrats och upplevs som farlig av sin bigotta familj, ja, som ett djävulens verktyg. Då hon blir gäststudent vid Harvard uppsöker hennes föräldrar henne för att hon ska ta reson. Fadern vill ge henne en väsignelse, så att hon ska kunna försonas med sin familj och Tara är på vippen att gå med på det för att få frid. Men samtidigt är hon klar över vad hon vunnit genom sina förvärvade kunskaper, att hon fått ett nytt liv och känner sig fri, därför avböjer hon inviten. Därmed blir hon fördömd av familjen och brodern Shawn hotar att döda henne. Shawn har tidigare utsatt Tara för upprepad misshandel, precis som han gjort med Taras äldre syster Audrey och sin egen hustru. Shawn är en farlig person, fylld av ett ursinne som lätt kan gå överstyr. Men Tara får stöd av sin yngre bror Tyler, som hon beundrat sedan barndomen och som hela tiden gick sin egen väg samt av den äldsta brodern Tony samt moderns syste Angie. Hon inser att hon inte är galen. Allt jag lärt mig är en mycket stark debutroman, som visar på fanatismens galenskap och på hur kunskap kan bidra till en människas förlösning.
Eftertanke
Glåmig morgon när jag styr bilen till stan för ett tandläkarbesök. Möter flera bussar på väg till gymnasiet med framtiden på sina säten. Det var kanske lite förhastat tänkt. Frågan är snarare hur deras framtid kommer att se ut. För inte heller denna gång, vid det tjugoåttonde försöket på klimatmötet i Dubai (varför där förresten), så verkar världens ledare kunna komma överens om nödvändigheten att fasa ut kol, olja och gas. Oljeindustrin håller emot och den är mäktig och den vill slå vakt om sina enorma vinster. Så frågetecknen är många hur det kommer att bli för ungdomarna i framtiden. Min egen framtid ligger dock bakom mig. Livet blev väl inte vad man tänkt sig, om man överhuvud tänkte något, det mesta har bara flutit på och vips så var man pensionär och nu krymper tiden än mer. För fyra år sen gick min mor bort. Och just denna dag för fyra år sedan skulle jag hämta henne till fotvård, men då jag kom till äldreboendet var ambulansen där och hämtade henne. Jag fick följa med henne till sjukhuset istället för fotvården. Hela dagen var jag vid hennes sida på akuten, där trängseln var stor av sjuka patienter. Efter lunch kom två läkare och meddelade att mamma nog inte skulle överleva natten, hon hade hjärtsvikt och lungsvikt bland annat, men hon var talbar och log faktiskt mot mig när jag kom tillbaka till henne efter läkarnas besked. Sedan fick vi lämna akuten och bege oss till en avdelning. Mamma blev sämre och behövde både syrgas och morfin. När maten kom petade hon bara i den. Så flyttade man henne till enskild avdelning, vilket var ett tydligt tecken och hon försvann in i morfindimmorna. Så kom natten och vakandet tog vid, min hustru och jag fick avlösning av vår son och vi kunde åka hem och sova en stund. Då jag kom tillbaka på morgonen hade ett par sköterskor samlats vid hennes bädd och just när jag kom in på rummet så drog hon sina sista andetag. 98 år hann hon bli. De sista fem åren tillbringade hon på äldreboendet här i norr efter att ha levt alla sina år i Småland. Hon sa att hon ville flytta närmare oss och att jag skulle slippa köra de 60 milen flera gånger om året. Jag tror att hon tänkte mera på oss än på sig själv, ty sådan var hennes natur.
Om bildning
Människan kan till skillnad mot djuren reflektera över sig själv, bilda sig, något som Carl Göran Ekerwald tagit fasta på i sin bok Om bildning. Ekerwalds tanke var att via dagböcker kunna komma människan närmare, självbiografier är ofta tillrättalagda. Han började med Thomas Mann och André Gides dagböcker, men fann att de var skrivna för allmänhetens ögon, alltså även dagböcker kan vara bedrägliga. Därför valde han dagböcker som inte var avsedda att ges ut, där författaren önskade att de skulle brännas eller med en önskan att ingen levande person skulle få tillgång till det nedtecknade. De tio dagboksförfattare han fastnade för var Celine, Goethe, Sara Lidman, Evely Waugh, Jean Sibelius, Leo Tolstoj, Madame Guyon, Sigrid Kahle, Vilhelm Ekelund och Olav Hauge. Sigrid Kahle och Evelyn Waugh hade visserligen inte sagt att deras dagböcker inte fick publiceras, i Sigrid Kahles fall tvärtom, men Carl Göran Ekerwald går i god för att de är autentiska. Nio av de tio dagböckerna har en relation till Gud som centralt tema. Endast Celines är irreligiös, men han tillskriver ändå försynen ett stort inflytande i sitt liv. Olav Hauge säger sig inte kunna leva utan religion och detsamma gäller Sara Lidman. Ekerwald undrar om författarna kan ha påverkat varandra. Ja, åtta av dem har ju känt till Goethe. Och i Hauges fall har Vilhelm Ekelund varit en lärofader och även Sara Lidman har varit förtrogen med Ekelund. Gemensamt för dem alla är att de läst Bibeln, även Celine. Hur ser då deras bildningsväg ut? Jo, de talar alla om själen och att de för samtal med denna. Och hos samtliga utgör deras världsligt och sinnligt inriktade jag ett odjur som måste tuktas för att själen ska komma till ro, hos Sibelius heter det självstudium och självtukt. Goethe talar 26 år gammal "om det kära och osynliga ting som leder och undervisar mig" och intutionen är min enda styrka skriver Sara Lidman. Årets nobelpristagare i litteratur Jon Fosse talar också om något som leder honom, något som han inte vill definiera. Tydligt är att det är känslan, intuitionen, som är viktig i skapandeprocessen för alla tio dagboksförfattarna. Men man vill också göra sig nyttig, användbar för sin omgivning och flera av dem drivs att ett stort mod. Inte minst Madam Guyot, som i en bok skrivit att nyckeln har du i ditt eget hjärta, vilket oroade katolska kyrkan för det var ju prästerskapet som hade nyckeln enligt dem. Madam Guyots tanke var upprorisk. Man ville få henne att ge upp det hon skrivit, stryka det, men hon vägrade och fick tillbringa åtta år i fängelse.
Om bildning handlar om det personliga tillägnandet av bildning, men begreppet folkbildning finns ju också. Det syftar mera på kollektivets bildning, på flertalets andliga frihetskamp, men detta lyfter inte Carl Göran Ekerwald, utan det får vi läsa om i andra böcker, till exempel kan Sverker Sörlins Till bildningens försvar vara en bra guide.
