krille tvärvigg

Om några dagar är det 30 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade. Dagen efter katastrofen for jag och mina två döttrar, då 14 och 10 år gamla ut till Kuggören vid havet. Flickorna lekte vid stranden och hoppade på stenar. Tystnaden var stor efter regnet och bara några måsar satt på ett par stenar en bit ut från stranden och såg ledsna ut. Jag kände något sorts obehag som jag inte kunde definiera. Dagen därpå fick vi veta vad som inträffat. Min magkänsla hade visat sig stämma, det var något otäckt som känts i atmosfären. Gävleborg var ju ett av de län som kom att drabbas hårdast av nedfallet, liksom fjällvärlden. Här får samer fortfarande utfordra slaktkalvar med foder 45 till 60 dagar före slakt för att nedbringa cesiumhalten. Och man får fortfarande kassera 1 av 10 renar vid slakt. Rennäringen skulle ha kollapsat om inte staten och dåvarande miljöministern Birgitta Dahl gått in med flera miljoner i stöd till rennäringen årligen. Reaktorerna i Tjernobyl var osäkra konstruktioner och man hade tummat på säkerheten. Och nu hör jag att det finns 11 sådana reaktorer kvar i Ryssland. Risken finns alltså att en ny olycka kan ske. Trots allt vi vet idag om kärnkraften så finns det de som fortsätter satsa på den, till exempel Fennovoima i Pyhäjoki i Finland. Man låter dessutom ett ryskt företag bygga de nya reaktorerna. Vad månde bliva?