krille tvärvigg

Från mina forna hemtrakter nås jag av beskedet att Folkets Hus rivits. Orsak dess förfall, det vill säga eftersatt underhåll. Kanske också Föreningssveriges förfall. Byggnaden uppfördes i början av 1930-talet eller slutet av 1920-talet. Min farfar var en av de flitiga arbetarna som hjälpte till. Huset låg strax utanför bolagets domäner och var ju uppfört för att sågverksarbetarna skulle ha ett eget hus, där de kunde umgås och ha möten, men även festligheter. Jag har flera minnen härifrån. Då jag började folkskolan, så fick vi nyttja köket i Folkets Hus, eftersom matsalen vid skolan inte var färdigbyggd. Vi tågade då i militära led de trehundra meterna från skolan till huset. Här mötte den runda kokerskan Jeanna i kökets dörröppning med ett soligt leende, medan vi rabblade ramsan: " I Jesu namn till bords vi gå, välsigna gud den mat vi få", eller något ditåt. Men den välsignade maten var väl inte alltid så gudomlig. Jag avskydde strömmingen som låg där fet och präktig på tallriken i en sötsliskig korintsås. Jag kväljdes och kunde inte få ner en bit. Men lärarna låg efter oss och sökte tvinga i oss maten, ty socknens gåvor skulle inte förfaras. Vi skulle minsann tänka på alla de som gått före oss och inte fått annat är kletiga smörgåsar och pissljummen mjölk. Skämmas borde vi och skämdes gjorde vi, men likt förbannat fick jag inte ner strömmingen. Ja, det här var väl inte ett av de roligaste minnena i huset. Bättre var det då med julfesterna med ringlekar och tomtebesök och en gottepåse i handen. Då jag blivit något äldre var det söndagsbion som lockade, även om kvaliteten på filmerna kanske inte höll så hög klass. Jag minns också några av föreläsningsföreningens program. Bland annat ett besök av den danskfödde läkaren och kirurgen Kit Colfach, som visade ruggiga bilder av trafikolyckor. Han var en av de första i landet som uppmärksammade detta, väl beprövad som han var i sin profession som läkare. En annan föreläsare som fastnat i minnet var den auktoritäre afrikaresenären Mike Joslin, som stötte sitt spjut hårt i golvet, då diabilderna skulle växlas. Med nasal röst talade han om "vildarna" i Afrika, vilket idag säkerligen skulle ha vållat rabalder, men som den godtrogna sågverkspubliken svalde som exotiska inslag. Till slut kom huset att få vittomfattande betydelse för mig, för det var här som jag träffade min blivande hustru på en finsk danskväll. Därför är huset mig kärt. Men nu finns det inte längre. Tänk så många minnen det har tagit med sig.