krille tvärvigg

Idag är det årsdagen av atombomben över Hiroshima. För den skull läser jag i avlidne Sven Lindqvists ohyggliga bok om bombernas århundrade, Nu dog du. Innan atombomben fälldes hade Japan utsatts för ett förödande bombkrig, där de 66 största städerna raderats ut, bland annat Tokyo. Den 18 juli hade därför den japanske kejsaren telegraferat till Truman och bett om fred. Men något svar inkom inte, istället kom den fruktansvärda bomben kl. 8.16 den 6 augusti. Den fälldes omkring 600 meter ovanför Shimasjukhuset. Ett eldklot om 15 meters diameter bildades med en temperatur på omkring 300 000 grader och en tryckvåg som färdades med ljudets hastighet. Omkring 100 000 invånare dog direkt, därav 95 000 civila. Ytterligare 100 000 kom att dö av strålningsskadorna. Det första amerikanerna fick veta om bomben var Trumans uttalande att ett amerikanskt flygplan fällt en enda bomb mot Hiroshima, en viktig japansk militärbas. Men Hiroshima var inte bara en bas, utan en stad på mer än 400 000 invånare och att bomben inte hade riktats mot basen, utan mot stadskärnan. Den militära censuren förbjöd att någonting fick rapporteras om bombens verkningar. Men en australiensisk journalist, Wilfred Burchett, trotsade de militära reglerna och kunde den 6 september rapportera om verkningarna i flera av världens tidningar. Burchett skrev bland annat att folk fortfarande dog 30 dagar efter den första bomben och att de som överlevt också dog fast de föreföll oskadade. De hade angripits av något okänt som Burchett beskrev som atompesten. Läkarna och forskarna stod handfallna. Man behandlade de skadade som om det varit frågan om brännskador, men patienterna bara tynade bort och dog. Håret föll av dem, blåaktiga fläckar spred sig över kroppen och de blödde ur näsa, mun och ögon. Det var något som dödade de vita blodkropparna, vilka inte kunde återskapas. Amerikanerna var dock förberedda på Burchetts rapport och myndigheterna plockade fram de övergrepp som japanerna begått mot 200 amerikanska krigsfångar. Andemeningen var att japsen, som Truman rasistiskt kallade dem, fått vad de förtjänade. En regeringsanställd journalist som varit med vid bombningen beskrev atombomben som ett konstverk, som en skulptör skulle varit avundsjuk att kunna skapa. Och en general Groves menade inför kongressen att offren inte orsakats något onödigt lidande, utan att deras död varit angenäm. Den amerikanska befolkningen slapp också att konfronteras med några otäcka foton och det dröjde mer än tjugo år innan en dokumentärfilm släpptes om Hiroshima. Sett mot bakgrund av detta är det faktiskt obegripligt att Sverige inte kunnat skriva på konventionen mot kärnvapen. Det tycker man vi hade en skyldighet att göra både mot de som överlevt den fruktansvärda katastrofen och mot oss alla här nu levande. Att motivera det med att de stora kärnvapenmakterna inte skrivit under är enbart cyniskt och fegt. Och att, trots att vi i teorin är alliansfria, viker oss inför Natos kärnvapendoktrin om avskräckning är minst sagt bedrövligt.