krille tvärvigg

Det blev en sorgens lördag både i hönshuset och i vårt hem, då en av våra hönor blev hökens byte. Jag känner mig en aning skyldig, då jag inte hade tillräcklig uppsikt, för jag var upptagen med att laga flera maträtter, ty man måste ju ta hand om skörden i köksträdgården. Jag borde förstås ha stängt in hönorna i rastgården, medan jag höll på, men trodde att det skulle gå bra som det gjort hitintills. Tuppen och hönorna har med tiden blivit allt djärvare och upptäckt att det finns mycket gott att hitta i köksträdgården. Så då vi hållit på med att göra i ordning jordgubbslandet så har de genast kommit och undersökt om det fanns något gott, som sniglar och annat. De stackarna har förstås inte anat faran från ovan. Att de var mera utsatta där, eftersom det är mera öppet. Men det här är landet och då och då dyker det upp någon rovfågel, en sparvhök eller kärrhök. När jag kom ut från matlagningen kunde jag först inte hitta vare sig tupp eller hönor. Jag trodde att de kanske gått in i hönshuset och gick dit, men där var det tomt. Så jag gick några varv i trädgården och hittade till sist tuppen och hans favorithöna i ett buskage, nära hammocken. De såg rädda ut och var alldeles tysta. Så jag började ana oråd. Jag fortsatte till nästa buskage, där den höna som brukar vara eftersläntrare ofta gömmer sig. Och mycket riktigt där låg hon tryckt mot marken. Av den spräckliga hönan fanns dock inte ett spår. Jag gick till rastgården och tuppen och de två hönorna kom snabbt rusande dit, vilket inte brukar vara fallet. De såg sig omkring, precis som om de väntat att den spräckliga hönan skulle vara där. Jag stängde in dem i hönshuset, så att de fick lugna ner sig. Sedan gjorde jag en lov i köksträdgården och hittade flera fjädrar i närheten av en vinbärsbuske och ett hål, där det såg ut som om hönan försökt undkomma höken. Det var en sorglig syn. Och nu sitter jag här och känner mig lite skuldmedveten och förbannar höken. Till råga på allt var den spräckliga hönan den kanske bästa värphönan.